Under fyra år på raken dominerade en viss Alfredo James Pacino den amerikanska filmvärlden totalt.  Han slog igenom med buller och bong 1972 som Michael Corleone i Gudfadern. Året därpå spelade han titelrollen i Serpico, succéfilmen om New York-snuten som vågade berätta sanningen om de omfattande muthärvorna i poliskåren på 70-talet. 1974 klev han tillbaka in i rollen som Michael Corleone i den fenomenala Gudfadern Del II för att sen spela huvudrollen i En satans eftermiddag 1975. Han blev Oscarsnominerad för varenda en av rollerna. En bedrift som ingen annan skådespelare i modern tid har lyckats med fyra år på raken.

Nu kommer Serpico och En satans eftermiddag äntligen på DVD i Sverige, båda är verkligenhetsbaserade kriminalhistorier regisserade av Sidney Lumet. Men i En Satans Eftermiddag är det istället skurkarna som man få följa. Filmen handlar om ett rån som tog plats i Brooklyn en varm sensommareftermiddag 1972. Tre oerfarna unga män kliver vid stängningsdags in på ett lokalt litet bankkontor med förhoppningen om att kunna kliva ut därifrån med en stor säck pengar inom den närmaste halvtimman. Men saker och ting går inte riktigt som man planerat. En av rånarna slås direkt av stora skälvan och lägger benen på ryggen när det blir dags att plocka fram vapnen. De två kvarvarande banditerna får då i desperation göra vad som står i deras makt för att försöka kontrollera situationen medan stressen börjar ta form. Deras osäkerhet och dåliga planering lyser tydligt igenom. Men just när saker och ting börjar se ut att gå deras väg så slår någon på larmet och banken omringas på nolltid av hundratals tungt beväpnade poliser, ett stort medieuppbåd och en stor samling nyfikna New York-bor. Deras lilla rån tar en helt ny riktning utvecklar sig till ett långdraget gisslandrama där motivet visar sig vara något helt klart extraordinärt.

Vi får se en ung, rufsig liten Al Pacino som den stressige rånaren man valt att kalla Sonny, en man som inledningsvis inte verkar vara mer än en desperat ung brottsling. Men ju längre filmen lider desto djupare in i hans psyke kommer vi. Det visar sig att han rånar banken för att finansiera ett sexbyte åt sin homosexuelle älskare, Leon. Man märker snabbt att Pacinos karaktär dras med plågan att hela tiden tvinga sig själv att hjälpa andra. Det är inget som filmen tar upp men det ligger där på ett brilliant sätt under ytan och är ändå tillräckligt tydligt. Man märker det i varje scen, som när han låter de bankkassörskorna gå på toaletten innan han stänger in dem i valvet eller när han kräver mat och medicin till gisslan och insisterar på att betala pizzapojken själv. Det tar inte lång tid innan kassörskorna och folket på gatan börjar sympatisera med rånarna och plötsligt har vi ett tvättäkta exempel på ett så kallat Stockholmssyndrom, ett begrepp som dock inte myntades förrän året därpå vid det världskända Norrmalmstorgsdramat.

Pacino visar här prov på ett skådespeleri utöver det vanliga. Jag tror inte denna typ av skådespeleri ens går att uppleva bland dagens filmer. Detta underbarn gör en genialt fysisk rollprestation, från sättet han fumlar med sitt vapen innan rånet ända tills slutet porträtterar han på ett genialt sätt en ärlig familjeförsörjare som utifrån sett verkar vara på gränsen till ett nervöst sammanbrott samtidigt som han på insidan visar sig vara analytisk och samlad. Allting går att utläsas endast ur hans blickar. Få skådespelare idag har den förmågan. Den ende jag kan nämna på rak arm är Nicole Kidman. Men nu handlar allt om Pacino, denne orakade, hese och rappkäftade unga mannen bär upp hela filmen på sina axlar och spatserar i princip rakt ut genom tv-apparaten. Ändå är En satans eftermiddag ingen one-man-show. Sonnys kumpan, Sal tolkas med härlig fingertoppskänsla av den legendariske John Cazale, som spelade Fredo i Gudfadern-filmerna. Hans karaktär skiljer sig inte på många sätt från Fredo, han känns även här besvärligt mänsklig, nervös och på gränsen till infantil i sitt sätt att hantera olika situationer. Man får dock aldrig riktigt grepp om hans karaktär Sal vilket leder till att hans sorgsna blick och tystlåtna sätt gör honom påtagligt verklig. Tyvärr lämnade Cazale jordelivet alldeles för tidigt då han gick bort i cancer 1978, endast 43 år gammal.

Pacino fick ingen Oscar för En satans eftermiddag trots att han förtjänade en. Den gick istället, förståeligt nog till Jack Nicholson för hans insats i Gökboet. Det skulle dröja hela 18 år innan han tillslut fick sin välförtjänta statyett för En kvinnas doft. För alla er som bara inte kan få nog av honom är denna film ett måste, för alla andra är filmen ett intressant tidsdokument över en tid då en man som ”Sonny” eller John Wojtowicz som han hette i verkligheten kunde bli en hel nations hjälte och allt hände på en solig eftermiddag.