Jag måste erkänna att detta faktiskt är den första film av britten Ken Loach som jag sett, trots de många hyllande recensioner han fått genom åren. För den utpräglade realism och de politiska syften som gör hans filmer så givna i Folkets Bios utbud är i mina ögon inga dygder alls, snarare tvärtom. Och inte heller En öm kyss kände jag först någon lust att se. Särskilt som den handlar om ett ämne som vid det här laget börjar kännas rejält uttjatat, nämligen kärlek över kulturgränserna. I grund och botten är det givetvis samma historia som först odödliggjordes genom Shakespeares Romeo och Julia för fyrahundra år sedan. Ändå blev det alltså så att jag åtog mig att recensera filmen, ibland måste man ju utmana sina fördomar, och den saken är inget jag ångrar. Det dröjde inte länge alls innan historien fångat mig. (Lite hjälpte det kanske att Henke Larsson omnämndes i inledningen…)

Filmen utspelar sig i Glasgow där pojke möter flicka och tycke uppstår. Fast riktigt så enkelt som det vanligen är i sådana situationer är det dock inte här, för de två kommer som redan nämnts från helt olika kulturer. Casim är född och uppväxt i staden, men i en familj som hårt håller fast vid det gamla hemlandet Pakistans värderingar. Roisin, hans lillasysters musiklärarinna, är en sekulariserad irländska som hans familj aldrig skulle kunna acceptera. Det hela kompliceras ytterligare av att Casim faktiskt redan är förlovad med en pakistansk kvinna, utvald av föräldrarna, varför hans far håller på och bygger till sitt hus så att två familjer ska kunna rymmas i det. Och om Casim bryter förlovningen äventyrar han inte bara sin egen relation till familjen, utan även familjens anseende bland andra pakistanier. Traditionalismen sätts här alltså in i ett större socialt sammanhang, vilket gör det svårt att lättvindigt avfärda den som bara ren fördomsfullhet. Fast Roisins miljö är å andra sidan inte något under av tolerans den heller. Att ha ett förhållande med en muslimsk man är att riskera arbetet ifall skolan man jobbar på drivs av katolska kyrkan visar det sig. Dock har Loach, tack och lov, inte gått till några överdrifter i syfte att framställa väst och den muslimska världen som båda precis lika intoleranta. Det hade antagligen blivit allt för predikande i sådana fall.

Historien är på det stora hela egentligen väl enkel och förutsägbar, men Loach och manusförfattaren Paul Laverty (som han samarbetat med i snart ett decennium) lyckas ändå få den att kännas fräsch och engagerande. God hjälp har de därvid förstås av de utmärkta skådespelarna i huvudrollerna, Atta Yaqub och Eva Birthistle. För den förra var detta faktiskt första gången han överhuvudtaget stod framför en filmkamera, men jag tar för givet att han dessförinnan hade gedigen teatererfarenhet. Om sedan skådespelarna i de mindre rollerna inte alltid är helt övertygande så är det inget jag inte är beredd att ha överseende med. Att filmen kryddats med en nypa humor, ett par fina sexscener och en massa härlig skotsk dialekt gör den knappast sämre.

(Ja, den engelska titeln stavas faktiskt "Ae fond kiss". Den är lånad från en dikt av den skotske 1700-talspoeten Robet Burns: "Ae fond kiss, and then we sever! / Ae fareweel, alas, for ever! / Deep in heart-wrung tears I'll pledge thee, / Warring sighs and groans I'll wage thee!")