Fem franska soldater döms under första världskriget till döden. De står alla anklagade för självstympning i motivet att undvika döden i Sommes skyttegravar och får till sist straffet att släppas ut i ingenmanslandet mellan de franska och tyska belägringarna. Där segnar de alla till sist ner när skotten börjar hagla. Men trots att officiella rapporterna deklamerar samtliga döda, så vägrar Mathilde som bor med sina föräldrar vid Atlantkusten att tro på fakta. Innerst inne vet hon att hennes älskade Manech fortfarande lever och försöker försäkra sig gång på gång om sin tro genom att göra skrockfyllda utsägelser om vad som ska hända näst. Kommer till exempel hennes hund in i hennes sovrum innan pappa ropar att det är mat, så lever Manech.

Jean-Pierre Jeunets romantiska uppföljare till storsuccén Amelie från Montmartre är likt sin föregångare ett visuellt spektakel, men med hänsyn till tidsperioden inte lika lekfull och skojfrisk. Filmen är baserad på romanen Den ödesdigra söndagen (1991) av franske författaren Sébastien Japrisot (som dog 2003), vars litterära verk har hamnat på duken sedan tidigt 60-tal. Då var det han själv som satte sig i registolen, men senare har filmare som René Clement, Jean Becker, Anatole Litvak och Costa-Gavras adapterat hans verk. För Jeunet är det första gången han ger sig på en litterär förlaga och det skiner igenom i resultatet. Snarare än sinnrika drömvisioner är det smäktande naturscenerier och doften av Brontës Svindlande höjder.

I de detaljrika presentationerna av karaktärerna blir dock inte steget från Montmartre så långt som det tidsmässiga scenariot kan antyda. Manuset bjuder på en hel del roliga filosofier, såsom Mathildes mors skämt med hundens avgaser – "hundens fjärt gör livet bjärt". Dylika devis uppstår även på mer metaforiska plan, till exempel spelar kärleksparets åsyn av en albatross stor roll. Audrey Tautous halta Mathilde beter sig dessutom en smula som Amelie, det vill säga lika fantasifullt och livsbejakande. Men eftersom det råder krig och hennes sinnesro ständigt hänger på det ödesdigra beskedet om hennes älskades vara eller icke vara, lägger Jeunet en behaglig dyster ton på filmen. Något som också förstärks av de tragiska krigsscenerna, stundtals lika brutala som hos Spielberg men också laddade med en gnutta humor mitt i all förödelse. Ni kan förlita er på att det är vansinnets skrattsalvor.

Trots den praktfulla paketeringen (En långvarig förlovning är så vacker att man av och an börjar gråta) är Jeunets film en aning splittrad och saknar ordentligt fokus. Mathildes efterforskningar efter sin älskade är ständigt finurliga och tar åskådaren på en resa djupt in i Jeunets känsla för vardagliga fantasimiljöer. Men tyvärr förtar resan en del av den romantiska känslan. Det är mer spännande att se vilka vägar Mathilde och hennes utsända detektiver söker sig fram, än att det eventuellt finns ett mål för hennes kamp. Medan Amelies lek med sin hemliga käresta anspelade på hennes barnsliga natur och ett livslångt sökande efter kärlek, blir Mathilde en något blekare karaktär. Kanske för att hon också reduceras till skönhet snarare än känsla. Nåväl, Jeunets film kommer få många hjärtan att blöda, men för min del blev det inte lika ymnigt som i hans mästerliga föregångare.

Denna recension publicerades första gången 28/11 2004 i samband med att filmen visades som avslutningsfilm på Stockholms Filmfestival.