Filmen En geishas memoarer vill vara ett storslaget drama. Det förstår man direkt av filmens stämningsskapande inledning: åskådaren kastas rakt in i ett mörkt och kargt kustlandskap med tjutande vind och stormande hav. I en liten fiskeby lyser det endast i en stuga och där tisslas och tasslas det. Några män håller på med den affärsuppgörelse som kommer att förändra nioåriga Chiyo och hennes äldre syster Satsus liv. Deras far har sålt dem till ett geishahus och i skydd av mörkret förs de båda flickorna gråtande bort för att med tåg resa vidare till den stora staden Kyotos geishakvarter. De båda systrarna placeras i olika hem och Chiyos första tid i Koyoto blir en misslyckad kamp för att återförenas med Satsu. Det är en stark inledning som för tankarna till Charles Dickens barndomsskildringar.

En geishas memoarer börjar 1929 och sträcker sig över tjugo år. Man kan dela in filmen i tre delar. Den första handlar om hur Chiyo säljs till geishahuset, trakasseras av husets vackra men elaka geisha Hatsumomo (Li Gong) och försöker rymma till varje pris. Efter ett misslyckat rymningsförsök kommer vändpunkten då Chiyo träffar en vänlig man med två geishor. Mannen kallas bara för ordföranden (Ken Watanabe) och mötet överväldigar Chiyo till den grad att hon bestämmer sig för att satsa allt på att bli en geisha. Berättelsen flyttar sig därefter framåt några år; Chiyo får ett nytt namn Sayuri (Ziyi Zhang) och en mentor i geishan Mameha (Michelle Yeoh) som lovar att göra henne till Koytos mest eftertraktade och högst betalda geisha. Den framtidsplanen försöker Hatsumomo med alla medel förhindra och andra delen är en lång bitter kamp mellan de båda rivalerna. I den sista delen ligger geishahusen liksom det japanska samhället slaget i spillror efter att landet förlorat andra världskriget. Ordföranden och hans vän Nobu (Koji Yakuso) försöker bygga upp sitt företag på nytt. För att kunna knyta nödvändiga kontakter med amerikanerna ber de Sayuri om hjälp. Hon ställer upp men det hela utvecklas till ett triangeldrama där outtalad kärlek hänger tungt i luften.

En geishas memoarer bygger på en storsäljande roman av Artur Golden. Att boken varit så enormt framgångsrik är nog den främsta anledningen till att filmbolaget vågat satsa på att göra den här storfilmen. På ett sätt är det en ovanlig amerikansk storfilm eftersom den handlar om kvinnor, vilket man inte är van vid. Dessutom innehåller den varken specialeffekter eller några amerikanska filmstjärnor. (Däremot de asiatiska stjärnorna Michelle Yeoh, och kinesiskorna Li Gong och Ziyi Zang, som alla spelar geishor vilket tydligen upprörde den japanska publiken vid världspremiären.) Filmen vågar sig däremot inte på några avsteg från den traditionella amerikanska berättartraditionen. Således definieras berättelsens olika karaktärer noga och det är hela tiden deras handlingar som för berättelsen framåt. Filmskaparna lägger aldrig några sociala aspekter på samhällsstrukturen, vilket medför att geishakvarteren i Kyoto mest blir en exotisk kuliss till kampen mellan den onde Hatsumomo och den gode Sayuri. Någon riktig inblick i geishors liv får vi inte heller. Det är ganska symtomatiskt att den hårda träning som Sayuri genomgår för att bli en geisha redovisas i några snabba, närmast pliktskyldiga bilder som i första hand visar den fysiska smärta som hon genomlider.

Det är genom sin dans som Sayuri uppmärksammas i Koytos geishakvarter. Med tanke på att filmen regisseras av Rob Marchall som gjorde Chicago är jag lite förvånad att det inte finns mer dans i filmen. Han tar däremot väl tillvara alla vackra miljöer och det är hela tiden en enorm färgprakt. Visserligen är En geishas memoarer ingen oförglömlig film, men bitvis är den riktigt spännande och det är definitivt en film värd att se på bio under julveckorna.