"You guys are gay, huh?" frågar den 11-åriga flickan. Det är tänkt som en komisk effekt får man anta. Alltid river man av några skratt genom att antyda att supermännen Redford och Freeman skulle vara annat än hetero. Men det finns sannerligen något speciellt mellan Einar (Robert Redford) och Mitch (Morgan Freeman). Deras vänskap är stark och det är kul att se dem agera tillsammans. Mitch är huvudsakligen sängliggande sedan han för något år sedan blev anfallen av en björn. Hans högersida är stel och sargad och han är i ständigt behov av omvårdnad. Eftersom männen bor för sig själva, på en ranch i utkanten av en amerikansk småstad, blir det Einars uppgift att smörja in Mitch och se till att han får sin medicin. Annars är deras hemort en plats där männen (i likhet med Einar och Mitch) ser till att utföra det mesta på egen hand, med ett allvarsamt uttryck i sina väderbitna ansikten. Om de nu trots allt skulle ha svårt att hantera en situation vänder de sig direkt till flaskan.

En dag i livet innehåller några lätt patetiska scener då Einar vädrar sina känslor för ingen annan än en gravsten, med whiskeyflaskan i ett fast grepp i näven. Byns kvinnor är mycket lätträknade. Antingen arbetar de som servitriser på någon av lunchrestaurangerna eller så finner man dem bakom bardisken på någon pub. Alltför ofta lider de av mindrevärdeskomplex (inte undra på som de behandlas av männen) och får stryk av sina män. En som fått ta emot mer än sin beskärda del av smällar är Jean (Jennifer Lopez). Efter två år av daglig misshandel flyr hon sin make för att rädda sig själv och för att skona sin 11-åriga dotter Griff (Becca Gardner) från ytterligare psykisk stress. De tar tillflykt till Griffs farfar, Jeans svärfar (hennes make är död sedan många år tillbaka). Mannen de flyttar in hos visar sig vara Einar, och han är inte odelat glad över att återse sin svärdotter som han anser har delaktighet i sonens död. Det är inte ofta man ser Jennifer Lopez i en så nedtonad roll som den hon spelar i En dag i livet. Hennes Jean är ensam, olycklig och ärrad. I och med att hon tar liten plats på filmduken får Becca Gardner desto större chans att glänsa i rollen som dottern. Gardner spelar en stark 11-åring som aldrig tidigare fått chansen att visa vad hon går för. Tillsammans med sin farfar upptäcker hon vad naturen kring ranchen har att erbjuda och, inte minst, vilket arbete hon själv är kapabel att utföra. Griff växer allt starkare för var gång som Einar visar sitt förtroende för henne. Och den lilla historien som är Griffs mognad har Lasse Hallström lyckats bra med.

Det är inte ofta man ser en liten flicka utvecklas inom ramarna för en spelfilm, inte på det här sättet där Griff växer starkare enbart på grund av att någon äntligen erkänner hennes förmåga att prestera. Lasse Hallström kan receptet för en riktig feelgood-film. Och han använder det gärna. En dag i livet har sina känslosamma stunder, men håller sig från att gripa tag ordentligt. Istället blir det en ganska blek historia där bildminnet av ranchens omgivningar är det som starkast återstår efter sluttexterna. Det, och en märkligt stapplande björn som trots många minuter i rampljuset aldrig får berätta sin historia.