Tidigare i år dog författarinnan och poeten Janet Frame vid 79 års ålder. Under de år som har förflutit sedan Jane Campion gjorde henne världskänd med sin film 1990, har många kritiker runtom världen belönat henne med omdömet "borde få ett Nobelpris". Huruvida det var hennes författarskap eller omskrivna liv som på så sätt hade varit prisets förtjänst kan vara värt att diskutera. Något som inte jag kan, eftersom jag icke läst någon av hennes böcker. Men i Campions perspektiv blir man såväl förtjust som en aning förbryllad.

Janet växer upp i ett fattigt men ganska kärleksfullt arbetarklasshem, där fadern jobbar vid järnvägen och mamman sköter om hemmet. Fyra systrar och en epileptisk lillebror i systerskaran, där Janet med sin orangea afrorufsfrisyr sticker ut mest. Denna frisyr blir sedermera del i hennes avvikande karaktär, men samtidigt en fascinerande egenskap för många omkring henne som kallar henne Fuzzy (Krullet). Tidigt i skolåren identifierar Janet sprickorna emellan de gladlynta tjejgängen som diskuterar snygga killar och den grupp plugghästar som hon ofrivilligt sorteras till. Där diskuterar man Karl Marx. Janets stora intresse är dock skrivandet och ju mer isolerad hon känner sig, desto mer får hon nedskrivet i sina poesiböcker. Men tragedier krossar hennes familj och drömmar. Storasystern fastnar inte på familjefotografiet och några dagar senare drunknar hon. Janet sneglar sig sorgsen på de ordinära flickorna i skolan som verkar sakna hennes bekymmer och kval. Hon beslutar sig för att bränna upp sin poesi och utbilda sig till lärare istället.

Andra världskriget kommer in i vardagen, men för Janet är det ännu samma problem med att uttrycka sig som utgör hennes dagliga ångest. När den "glada" nyheten kommer om bomberna i Hiroshima och massdöden får alla glädjefnatt, men Janet kommer enbart till insikt om att hon valt fel yrkesbana. Hon har gåvan att skriva, till och med hennes förälskelse säger så. Men så säger han ju också att hon bör läggas in på psyket, så vad ska hon tro.

Jane Campion har använt sig av tre av Frames senare självbiografier – To the Is-land, An angel at my table och The envoy from Mirror City – för att strukturera upp historien i tre kapitel. De utgör var för sig skilda delar i Janets mognadsprocess från det nyfikna barnet till den bittra och nedtryckta kvinnan som till sist hittar sin frihet genom sin förmåga att gestalta sin värld i ord. En kunskap som bokstavligen räddar hennes liv. I Kerry Foxs porträtt blir det också en väldigt omspännande gestaltning. Hennes Janet är en naiv drömmare och bräcklig konstnärssjäl, en blyg och inåtvänd sorgebärare. Men också ett sensibelt geni som trots bedrägliga omdömen överlever på den kvävda tron i sig själv. En magisk scen är när hon sent omsider iklär sig sin fars skor och tillåter sig själv att tumma på sin hämmade fasad.

Tyvärr tar Campions film udden av sig själv. Den gör mig fascinerad på Janets livsöden, men än mer på hennes författarskap som åsidosätts en aning. Kanske är det min vanliga allergi för biografiska filmer, men jag anser att berättelsen hade tjänat en aning på att kortats ner en del. Det hänger förvisso på Frames timiditet att filmen ska föra den tystlåtnes kamp att uttrycka sig, men av och an stjälper längden filmens nerv. Då hjälper det inte att vissa partier synliggör katastrofala kapitel ur vår medicinska nutidshistoria och på ett intelligent vis vecklar ut dess psykologiska konsekvenser hos en specifik individ. En filmskapare måste ändå ta kål på vissa älsklingar.