Jack Campbell (Nicolas Cage) är en framgångsrik affärsman på Wall Street. Han kör en Ferrari, har gott om pengar och inga problem att få brudar, men bryr sig också om sina medmänniskor och är omtyckt av alla medarbetare. Då och då gör han osjälviskt goda gärningar. Däremot saknar han familj. Han tog avsked av flickvännen Kate (Téa Leoni) på flygplatsen för 13 år sedan för att åka till London för att söka lyckan, men lovade att komma tillbaka. Så blev det nu inte.

Sent på julaftonskvällen när Jack är på väg hem från sitt kontor, tar han sin väg förbi snabbköpet. Väl inne på snabbköpet råkar han bli vittne till en dispyt kring en lottobiljett. Då Jack inte vill att situationen ska urarta, så tar han på sig ansvaret om att lösa lottobiljetten själv. I och med denna goda gärning belönas han av högre makter med en glimt från hur hans liv kunde tett sig om han inte hade lämnat Kate den där dagen för 13 år sedan. Han är familjefar, har två barn och är gift med Kate, som han efter 13 år fortfarande är ”otroligt förälskad” i. Och han jobbar som försäljare av bildäck på svärfaderns firma.

Vad som gör den här filmen så mycket mer än ett vanlig drama, är för det första att Jack inte alls blir någon bättre människa som familjefar än vad han var som affärsman. Han är snubblande nära otrohet och han smygsuper. Han är inte heller lyckligare, enligt egen utsago är familjelivet bara ”annorlunda” förutom att det är sämre på ett antal punkter.

För det andra är synen på mannens roll närmast en spegelbild av den kvinnoroll som alla politiskt korrekt medvetna människor numera anser förlegad. Kate vill att Jack i stället för att resa iväg till London för sin karriär och framtids skull ska stanna kvar och bilda familj. Han ska ta jobb i kassan i en affär (däckfirman) medan hon fortsätter sin karriär som advokat. När han sedan får en chans att tjäna mycket mer och jobba med något han älskar säger hon nej, för hon vill inte flytta och lämna sitt eget underbetalda jobb. Barnen ska inte ryckas upp från sina rötter, heter det (det ena är bara något år gammalt).

Men förutom den konstiga moralen i En andra chans så är den inte heller särskilt medryckande. Temat är inte nytt och har behandlats bättre i liknande filmer, inte minst Livet är underbart från 1946. Tekniskt finns inga nämnvärda brister, skådespelarna är bra och Téa Leoni är vacker.