En pojkskola trettio år tidigare, en humanistisk rättrådig lärare, elever som är dedikerade i sina studier och samtidigt håller på att bli män. Det dröjer inte länge förrän jag börjar tänka på Döda poeters sällskap. Den grundläggande skillnaden är dock vilket ämne som studeras. Om det i Peter Weirs film var det engelska språket och poesins magi som skulle lyfta eleverna upp på bänkarna, är det i Michael Hoffmans film politisk historia.

William Hundert lär ut romartiden och antiken för de brådmogna ungdomarna. Han är i sig själv en institution på St. Benedicts pojkskola, där eleverna uppskattar hans engagemang och upptåg såsom att styra upp togamundering för alla i klassrummet. En dag kommer dock en ny elev till hans klass – den rike senatorssonen Sedgewick. Om de andra i klassen är fromma som lamm, är Sedgewick den unge rebellen som hellre ror över ån efter flickor än att sitta på sitt rum och plugga. Med sig i sin resväska har han 60-talets rebeller Godard och Dylan på affisch, men självklart även pinup-tidningar för att vinna sina rumskamraters gunst.

Hundert blir till en början ställd av detta uppror som sprider sig även till andra elever, men inser att hans ilska behöver lägga sig till mån för ett alltmer passionerat intresse att lära Sedgewick ett och annat. Problemet är dock att Sedgewick med bakgrunden av en skrupulös populist till far har sett politikens sanna väsen; långt bort från ädla verser om Cicero. Således ställs dygd, disciplin och politisk filosofi mot cynisk realism och egoism. Inte så svårt att förstå vem som får sista ordet.