Dum och dummare möter Rain Man i Mette-Marit-land. Så kanske man kan beskriva denna ”feelgoodmovie” som gått lysande i hemlandet då drygt 750 000 norrmän sett filmen på biograf. Den blev även Oscarsnominerad till bästa utländska film, så det tar sig även för norrmännen i filmbranschen, kul.

Huvudpersonen Elling som hela sitt liv levt i ett överbeskyddande symbiotiskt förhållande tillsammans med sin mor, blir efter hennes död omhändertagen av myndigheterna och placerad på ett vårdhem. Där blir han vän och rumskompis med Kjell-Bjarne vars största intressen är brudar samt att bli kvitt sin oskuld. Efter två år slussas de ut till sin första egna lägenhet mitt i Oslo City för att sakta rehabiliteras till ett så ”normalt” liv som möjligt. Elling är den pedantiske, analyserande som brottas med sin torgskräck och vinner en seger efter att ha klarat av ett eget telefonsamtal. Kjell-Bjarne den store skitige lufsen som hittar en kvinna som han så länge drömt om. Tillsammans så övervinner de rädslor och hinder samt vardagliga fenomen och på vägen dit hittar de oupptäckta talanger.

Låter kanske charmigt, och det är väl det som är själva tanken och hur de flesta upplevt filmen. För egen del tycker jag den är lite gråmulen, stel och orealistiskt på sätt och vis. Torgskräck är väl knappast något som försvinner på en kafferast, men men. Elling som spelas av Per Christian Ellefsen gör det nog mycket bra, för han är fruktansvärt irriterande och en käftsmäll lurar inom räckhåll. Måste jag välja rumskamrat så tar jag Kjell-Bjarne (Sven Nordin) trots hans dåliga hygienmoral.

Nu har alltså även Norge intagit position på filmkartan och det var väl på tiden. Men inte slår de danskarna på fingrarna ännu, icke. Min känsla av filmen är som en dammig geléråtta med ljummen svag jordgubbssaft till, hur låter det? Undrar nu vem som behöver rehabiliteras?

Men en sak är säker, den är mycket bättre än Sitt i Båten med Rolf Vesenlund, om vi nu skall jämföra den med inhemska filmer.