Luras inte av omslaget – detta är inte en Chevy Chase-comeback, denna film gjorde inte någon märkvärdig succé på Sundance-festivalen 2005, denna film är varken tragisk, rolig eller ”alldeles vansinnig” och framför allt; Ellie Parker kan på inga sätt ha erhållit någon minsta form av kultförklaring. Varför? Jo, dels är filmen ren dynga, men dessutom blir en film inte kult bara för att den är independent, eller har storstjärnor i mindre kända roller. Detta är en sexton minuters-kortfilm som av oförklarliga skäl fått nyinspelade scener och blåsts upp till dryga en och en halv timme. Jag spanar in hur långt som återstår redan efter fem minuter.

Regissör Scott Coffey har medverkat i tre av David Lynchs filmer och på ett rent tematiskt plan finns många likheter mellan Ellie Parker och Mulholland Drive, där både han, Mark Pellegrino och framför allt Naomi Watts innehar roller. Jag kan inte annat än misstänka att Coffey snott Lynchs idé om en aktris desillusionerade upplevelser av Hollywood, men paketerat den så oerhört fult och fantasilöst att man tror man bevittnar en ung mediegymnasists specialarbete i videoproduktion. Watts, som jag i övrigt betraktar som en kapabel, men ändock halvdan skådis, bär titelrollen så högt hon bara kan, men gränsen mellan förnuft och galenskap råkar ut för så mången övertramp att det till synes saknar ett manus för när och hur intrigen ska utvecklas. Jag slår vad om att vilken amatör-iMac:are som helst skulle kunna göra något bättre av denna sörja. Denna film får mig nämligen att vilja stämma det ansvariga filmbolaget och Scott Coffey på de nittiosex minuter den snodde av mitt liv.