En dag kommer Marco till skolan blond som en svenne med en parlör lika tydlig som mattelärarens och med alla rätt på provet. Vad har hänt? undrar hans polare Abbe, Choy och Jeffrey. Förra dagen var han precis som alla andra chilenare – "fet och ful" – men nu är han plötsligt lärarens kelgris. Hans flickvän Frida börjar tappa intresset. Jag menar, han kan ju inte ens ge en liten grabb en käftsmäll längre. Men när Marco förklarar för sina kompisar att allt beror på en neongrön dryck som han fått i brevlådan, så förvandlas häpnaden till nyfikenhet. Kanske alla problem skulle bli lösta om man blev äkta svensk och slapp alla fördomar. Trion dricker upp och kommer till skolan nästa dag med vita skjortor, rosa tröjor knutna kring halsen och bakåtslickat hår.

Babak Najafis kortfilm är en kvick etnofars med allvarlig underton. Manuset är skrivet tillsammans med författaren Alejandro Leiva Wenger (debutant 2001 med novellsamlingen Till vår ära) som dessutom lånat ut sitt efternamn till filmens Marco. Främst plockar de båda poäng i språkskiftet som sker hos karaktärerna. När Marco plötsligt yttrar ett "anmärkningsvärt" som totalt bryter mot svängigheten i deras normala jargong, eller när de närmar sig språkets status som medlare mellan trött lärare och än mer uttråkade elever är det inspirerande integrationskritik. Först när eleverna är fromma som elevrådsrepresentanter kan läraren få för sig att utveckla sin hiphop-fascination inför deras förstummade bleknosar.

I det farsartiga finns fart och fläkt som, när det görs med sådan säkerhet i bildberättandet, är riktigt charmerande. Å inte enbart en gång kan man som "svenne" känna sig träffad av blinkningarna åt det rättrådiga och politiskt korrekta – Jeffrey vågar plötsligt inte ens planka i tunnelbanan. Det är just i denna lek med stereotyper som man finner det komiska ruset i Elixir. Men även om jag sympatiserar med det humanistiska budskapet i Najafis sätt att knyta samman historien, så stapplar det avslutande allvarliga en aning mot det tidigare lekfulla. Kanske vi etniska svenskar behöver oss en knäpp på näsan. En vink om hur det kan kännas att bli generaliserad till bärare av ont uppsåt. Men när man inte kan känna igen sig i en stereotyp (som så oftast sker), kanske man inte vinkar tillbaks.