Vad är den viktigaste uppgift som den svenska grundskolan har, enligt skolförordningen? En del kommer genast att börja rabbla om att mest angeläget är att elever lär sig läsa, skriva och räkna. Detta är dock färdigheter som är underordnat vad som anses vara den viktigaste uppgiften, nämligen att eleverna ska lämna grundskolan med en insikt om alla människors lika värde.

Gus van Sant är knappast någon okänd regissör, med filmer som Drugstore cowboy (1989), På drift mot Idaho (1991) och Will Hunting (1997) på sin meritlista, men de senare verken har fått glansen kring denne amerikanske independentregissör att mattas något. För Gus van Sant har filmen Elephant nästan blivit en comeback, samtidigt som han är tillbaks och arbetar med film i det mindre formatet.

Elephant utspelas på ett inte namngivet High School i Portland i delstaten Oregon. Filmen utspelar sig under hösten och de gyllenbruna löven verkar aldrig vilja sluta att falla ned till marken. Filmen följer ett antal olika unga människor under långa tagningar i en mycket autentisk skolmiljö, timmarna innan skottlossningen. Filmen är inspirerad av vad som hände i Columbine men utger sig inte för att vara en verklig skildring av vad som hände där.

Filmen inleds med att John (John Robinson), kommer för sent då hans far som skulle hämta honom är berusad, när han kommer till skolan ser rektorn att han inte är på lektionen och han får en kvarsittning. Under tiden fotograferar Elias (Elias McConnell) människor som han möter på väg till skolan till sin portfolio. Nate (Nathan Tyson) har precis avslutat fotbollsträningen och går genom korridoren för att möta sin flickvän Carrie (Carrie Finklea). Han möts av trånande blickar från skolans populära tjejer, Brittany (Brittany Mountain), Jordan (Jordan Taylor) och Nicole (Nicole George) som är på väg till kafeterian, där de ska äta en lågkalorisallad som de sedan ändå kommer att spy upp. Betydligt mindre populär är Michelle (Kristen Hicks) som inte vågar ha shorts på gymnastiken för att hon då blir mobbad men som blir ännu mer mobbad för att hon inte har det. Slutligen presenteras vi också för filmens kommande gärningsmän Alex (Alex Frost) och Eric (Eric Deulen), där vi får se hur den förste blir retad längst bak i klassrummet på en fysiklektion och senare när han går omkring i skolan och planerar attentatet. Dessa människor följs sedan i en mycket tekniskt skickligt berättad parallellhandling fram tills att det första skottet avlossas.

Efter allt som skrivits om denna film var mina förväntningar höga på den här filmen och dessa infriades inte riktigt fullt ut. De som hoppas hitta några eventuella psykologiska förklaringar i filmen till varför de här två killarna begår detta våldsdåd kommer antagligen att bli ännu mer besvikna än vad jag blev. I en intervju jag läste rättfärdigar Gus van Sant sitt val med att han själv inte vet varför de här två killarna gjorde detta. Kanske är detta ett brott som inte går att förklara, men rättfärdigar det att ett försök inte ens görs? Filmen har lyfts fram mycket på grund av den objektiva kameran och att den inte tar ställning, det har till och med hyllats som ett modigt stilgrepp av Gus van Sant.

Det råder ingen tvekan om att det ska vara så här asketiskt och nedtonat, men det är omöjligt att inte börja leta efter trådar som kan förklara, efter ett underliggande budskap men det verkar inte finnas något, först. I början av filmen följer kameran en tjej som ska på ett diskussionsforum om sexuella läggningar. Dagens fråga är: "kan du se om en person som går på gatan är homosexuell?" En redan fördömande frågeställning som knappast kan leda till att eleverna lämnar skolan med en insikt om alla människors lika värde. Det finns senare en scen som visar Alex och Eric medan de duschar tillsammans och där de kysser varandra, det blir inte bara dödskyssen utan bådas första kyss. Ser man till tidigare verk som Gus van Sant har gjort har han alltid ställt sig på de människor som har stått utanför samhällets normers sida, medan han här är på gränsen till kyligt neutral.

Ändå finns det vissa element som är på gränsen till övertydliga, som den scen där Eric spelar ett dataspel där civila människor skjuts ned. Detta medan Alex kämpar med att spela ett svårt klassiskt musikstycke på piano, för att sedan surfa in på en sida som säljer vapen som sedan levereras med den vanliga posten. I denna scen är de hemma hos Alex och ser på en gammal dokumentär om Hitler på TV, men de vet knappt vem denne var. När de väl fått vapnen beväpnar de sig upp till tänderna och klädda i mörka militärkläder beger de sig till skolan, en typisk schablonbild från actionfilmen. I slutscenen finns dessutom med en ole-dole-doff lek som hämtats från Natural born killers och ger en vink om vad som kan ha varit deras inspirationskälla. Men detta känns lite väl lättköpt...

Ändå går det inte att komma ifrån att filmen är tekniskt välgjord och mycket intressant ur den aspekten, den förefaller bara att vara något tunn emellanåt. När skottlossningarna börjar och eleverna skjuts ned sker det aldrig i bild. Vi får se människor falla ihop, men vi ser aldrig Alex eller Eric avfyra sina vapen i samma bild. Kameran som under hela filmen förefallit vara en objektiv åskådare blir plötsligt subjektiv och vänder medvetet bort blicken från våldet.

Samtidigt kan jag känna en viss tacksamhet över att Gus van Sant har valt att göra detta, för filmens ämne är redan tillräckligt otäckt i sig. Filmen ger istället en bild av att beväpna sig och gå till skolan och skjuta ned folk är precis det mest normala som någon kan göra. Det ges heller inga direkta försök att ens förklara varför två tillsynes rätt normala killar passerar den gräns som de går över utan att ens reflektera över vad de gör. Det framgår dock tydligt att de visserligen stod utanför innegänget, men de framstår ändå aldrig som några riktigt hårt utsatta mobbingoffer, när skottlossningarna väl börjar tar de heller ingen hänsyn om vilka de skjuter ned.

Det är självklart att Elephant kommer att uppfattas som provokativ och därför känns det också mycket lätt att avfärda den som just effektsökeri. Filmen är dock inte så enkel att den går att avfärda endast som kritik riktad mot vuxna inom skolan för att de inte tar tag i problem som mobbing, eller som en protest mot de amerikanska vapenlagarna där vapen säljs via postorder.

Bilden som ges av filmens unga för mer tankarna till det arbete som regissören Larry Clark har gjort i utmanande verk som Kids, Bully eller Ken Park. Filmer där denne dock har lyckats betydligt bättre med karaktärerna, utan att ge några moraliska pekpinnar eller övertydliga förklaringar. Fast just karaktärer och psykologiska förklaringsmoment har aldrig varit Gus van Sants främsta sida. Han har alltid tagit sig i mål på andra kvaliteter som ett intressant bildspråk och en egen filmisk stil. Ändå finns det ett par scener i denna film där de handplockade amatörskådespelarna för en stund känns helt äkta, som gör att det faktiskt känns inombords då de senare skjuts ned.

Jag vet inte om det finns någon liknande skolförordning som formulerats likadant i USA som det gör här, men om en sådan finns visar Gus van Sants film att de har misslyckats att efterfölja den. För i ett samhälle där alla människor tillåts att vara hur avvikande från normen som de vill, hade antagligen inte det här våldsdådet hänt. Det framgår inte lika tydligt i Elephant, men det finns fortfarande där som ett bakomliggande och genomgående tema. Fortfarande står Gus van Sant på de utstöttas sida, men jag hade tyckt att det hade varit modigare och ärligare om han vågade stå för det, fullt ut.