Grave of the fireflies är den delvis sanna historien om syskonen Setsuko, 4, och hennes bror Seita, 14, som dör i andra världskrigets slutskede i Kobe, Japan. Filmen bygger på en halvbiografisk roman av Akiyuki Nosaka, som föddes i Japan 1930. Skuldtyngd skrev han boken Hotaru no haka 1967, om hur hans lillasyster dog av undernäring när kriget redan var över, i slutet av augusti 1945. Recensionen som följer innehåller spoilers.

Den 21 september 1945. Det var den kvällen jag dog. Så börjar romanen - och filmen. Därefter återberättar Seita (Akiyukis alter ego), likt Joe Gillis i Sunset Blvd. (1950), historien om sig själv och lillasyster Seita, i sepiafärgade tillbakablickar. Den börjar den dag då deras mamma bränns inne i deras eget skyddsrum i huset där de bor i Kobe, försommaren 1945. Setsuko busar som vanligt, hon inser inte allvaret när bombplanen närmar sig, och Seita rusar till hennes undsättning. När napalmbomberna regnar, är det för sent att springa ner i bombskyddet, så de gömmer sig på första, bästa ställe. Det räddade deras liv, om än tillfälligt. Seita har inte hjärta att berätta det hemska för Setsuko, utan säger att mamma ligger på sjukhus.

Eftersom pappan är soldat i flottan, och deras hus brunnit ner, måste de bo hos en faster på landet. Det går rätt bra i början, de njuter av livet vid havet, men snart börjar Setsukos frågor bli väl närgångna, och hon gråter allt oftare och ropar på mamma. Dessutom är maten aldrig tillräcklig, fast det är högsommar och fälten dignar av grödor. Allt är ransonerat, och de måste sälja av mammas kimonos för att överleva. Deras faster tröttnar snart på dem, framför allt på Setsukos mardrömmar och skrik mitt i natten, så de ger sig av och bosätter sig i en gammal utgrävd lagerlokal eller vad det nu är, nära en flod. En magisk kväll äter de sig dock riktigt mätta, de sitter och myser vid stranden, lyssnar på grodornas kväkande och beundrar eldflugorna. De är fria, deras magar är fulla, de har varandra och de somnar gott under bar himmel. Dan därpå vaknar Seita av att Setsuko begraver hundratals eldflugor i en grop i sanden, varpå hon utbrister, apokalyptiskt: "Det är synd att de inte ska leva så länge". Och sen begraver hon dem, "precis som mamma". Tydligen har den allt elakare fastern berättat sanningen, antagligen för att få slut på de nattliga skriken, så nu vet Setsuko att mamma är död. Seita säger inget, men gråten flödar från hans ögon, och nerför kinderna. Mina också...

Nu är maten definitivt slut, och ingen hjälp står att få. De lever av egenhändigt torkade grodor, och de plågas av de många insektsbett de får av att sova ute. Seita stjäl vad han kan komma över om nätterna, men nu blir Setsuko snabbt sjuk av undernäring och diarré. Han vet att det finns  en summa pengar på mammans bankkonto, och tar ut en del för att köpa riktig mat. Han ger Setsuko en bit vattenmelon, men hon är för svag för att äta där hon ligger i deras lilla gömsle. Han går ut för att laga mat, och när han återvänder är hon död. På banken fick han höra att Japan kapitulerat, och han inser att han är ensam kvar. Han vakar själv vid kremeringen av sin lillasyster. Utmattad vandrar han därefter planlöst omkring, tills han en dag inte orkar mer, och han sätter sig ner på en järnvägsstation bland flera andra föräldralösa barn och dör. I själva verket överlevde Akiyuki, men något lite grann dog han ändå den där dan, då Setsukos liv ändades.

Det tar emot att skriva om denna film, för ingen film har någonsin gjort ett så starkt intryck på mig, ingen. Poetisk i animeringen, subtil i handling sätter den sig som en tagg i hjärtat när lilla Setsuko begraver eldflugorna. Som om hon visste att hennes dagar var räknade. Scenen är hjärtskärande och skär ända in i djupet av ens hjärta. Resten av filmen är jag flera gånger tvungen att stänga av, jag kan inte se mer. Jag gråter floder och försöker tänka "Det är bara en film, det är bara en film". Men nä, det är inte "bara en film". Det är så mycket mer. Det är inte en krigsfilm, däremot en antikrigsfilm. Men här finns inga häftiga stridsscener, bara en skildring av det helvete för oskyldiga stadsbor och lantbrukare amerikanska bombplan orsakade. Men den kastar inte skulden på enbart USA, den tar även upp den hängivenhet japanerna kände gentemot kejsaren, och som i mångt och mycket, tillsammans med den traditionella, japanska militarismen, var roten till allt det onda i Japan vid den här tiden, även om dagens japanska skolböcker kallar andra världskrigets Stillahavskrig för ett "försvarskrig".

Filmen är oerhört gripande utan att moralisera eller vara sentimental. Den är i stället en rak, naken skildring av vad som hände Akiyukis syster, som de facto dog en vecka efter kapitulationen i augusti 1945. En tyvärr inte unik händelse, varken under andra världskriget eller idag. Det är lätt dra paralleller till dagens krigshärdar runtom i världen, och varje gång nån dör är det en personlig tragedi för flera människor runtomkring.  En finare kärleksskildring mellan två syskon har nog världen heller aldrig skådat, men det är så mycket mer än än syskonkärlek. Seita får ju bli både mamma och pappa till lilla Setsuko, och därmed tvingas han också bli vuxen, mot sin vilja. Men omvänt är charmtrollet Setsuko också hans ljus i tillvaron, nästan hans mamma. Hon blir hans tröst, liksom han blir hennes när tillvaron blir för svår, och egoistiska människor - även släktingar - nekar dem hjälp.

Visst är man som far till en 3½-årig tös extra utsatt, men jag kan inte se vem som skulle kunna värja sig mot denna stämningsfulla och sorgliga historia, denna veritabla andakt till film. Den formligen tar andan ur en, går liksom på knock och sen blir det bara värre...filmen genomsyras dock av samma varma, humanistiska människosyn som Hayao Miyazakis filmer, och regissören Isao Takahata har mycket riktigt jobbat en hel del med Miyazaki sen tidigt 1970-tal, till exempel har han producerat Castle in the sky och Warriors of the wind för Miyazaki. Grave of the fireflies är dessutom gjord av Studio Ghibli, Miyazakis världsberömda studio. Faktiskt gjordes Grave of the fireflies samtidigt som My neighbor Totoro på Studio Ghibli - och av samma animatörer - som lär ha blivit förvirrade på kuppen. Dessa bägge filmer samdistribuerades i Japan så att biopubliken skulle få välja nåt uppiggande (My neighbor Totoro är OTROLIGT charmig och söt!!) efter att ha knäckts av Grave of the fireflies...

Grave of the fireflies är en modern klassiker, en upplevelse av den sort man alltför sällan får vara med om. Köp den, se den, låt dig bedåras och förfäras, charmas och skrämmas. Njut, gråt, förtvivla...men se den!