En ny Woody Allen-film. För bara några år sedan hade det gjort mig överlycklig, full av förväntan. Numera räknar jag Woody till mina favoriter enbart på gamla meriter. Men kanske skulle jazz-skrönan ”Dur och moll” få mig att tänka om?

I denna Woody Allens andra pseudo-dokumentär efter "Zelig" blandas scener ur den gudabenådade gitarristen Emmet Rays (Sean Penn) liv i mellankrigstidens USA med olika jazz-kännares uttalanden om denne. En inte allt för smart egoist tillika kleptoman vars två främsta nöjen är att skjuta råttor på soptippar och att sitta intill järnvägsrälsen och se tågen åka förbi. Men samtidigt alltså en oerhört duktig jazzgitarrist, rent av den bäste i hela USA. Bara Django Reinhardt i Frankrike, Emmets stora idol, är bättre. De pengar han drar in på sina spelningar förslösar han emellertid snabbt och inga anställningar varar särskilt länge eftersom han ofta dyker upp onykter eller inte alls då det är dags för spelning. I fråga om kvinnor är han inte mycket mer framgångsrik. Hans raggningsmetoder är så usla att de inte finns på skalan och då de mot förmodan ger utdelning släpar han med kvinnan till soptippen. Bara stumma och dumma Hattie faller för hans icke-existerande charm, kan inte inse hur egocentrisk han är. Egocentrisk förvisso på samma omedvetna sätt som ett bortskämt barn.

Det är en mycket välgjord film, inte tal om den saken. Woody gör väl aldrig igen lika fantastiska filmer som "Manhattan" och "Annie Hall" men hans hantverksskicklighet är oklanderlig. Synd då att själva berättelsen inte förmår engagera mer än den gör. Visst, karaktärerna är intressanta och vinner åtminstone en viss sympati, men de är lite för grovt skisserade. Hattie ler fånigt mest hela tiden och Emmets andra kvinna Blanche är en författarwannabe som ständigt försöker analysera saker och ting samtidigt som hon gör anteckningar. Inte heller firar Woody några stora triumfer som humorist även om han några gånger fick mig att skratta högt. Förra årets ”Kändisliv” var betydligt roligare. Att det sedan är ganska så fyndigt på flera sätt och vis är inte nog. Detta är ett skickligt utfört hantverk, inte så mycket mer. Tyvärr. Jag hatar att behöva konstatera det. För att vara en Woody Allen film är detta ett halvt misslyckande. Bättre än det mesta, men...

Fast kanske skulle jag gillat "Dur och moll" bättre om jag verkligen gillat jazz? Kanske. Inte för att musiken spelar någon större roll i filmen, den innehåller faktiskt betydligt mindre musik för musikens egen skull än vad jag hade väntat mig, men jag misstänker att den sanne jazzälskaren tar till sig filmen på andra sätt. Många av historierna som berättas om den uppdiktade Emmet Ray har säkert en slags motsvarigheter i historier om verkliga jazzpersonligheter och för jazzälskaren måste också skildringen av denna jazzens guldålder ha en extra lockelse. Kanske vattnas det i deras munnar vid den tanke filmen väcker om möjligheten av att det funnits en gitarrist, känd bara av ett litet fåtal, som endast överträffats av den store Django. Så okej, är du en av dessa jazzälskare kan du nog höja mitt betyg ett snäpp.