En film som börjar med att en subjektiv kamera poppar ut ur Tom Cruises exfru Mimi Rogers mutta, och det första vi får se är Timothy Stack som den förlösande läkaren på BB när Harry Dunne föds, den kan inte vara helt fel. Jag menar, Dick Dietrich Show (Night stand i original) som gick på TV 4 sena nätter för något år sen är ju något av det roligaste som någonsin skådats i dumburken, och Timothy Stack var ju kultfiguren Dick Dietrich själv...fast å andra sidan medverkar han ju i skitserien Babewatch (Son of the beach) i samma kanal numera, och då är det genast lättare att förstå hur han kan vara med i sån smörja som Dum och dummare: När Harry mötte Lloyd. Frågan är bara hur mycket Jim Carrey fick betala för att lösas från kontraktet han hade på en uppföljare till Dum och dummare (han lär ska ha haft kontrakt på minst en uppföljare till The mask också, men The mask is back gjordes ju utan honom). Hur mycket det än rör sig om var det värt varenda krona.

Dum och ännu dummare (som väl egentligen borde hetat nåt i stil med Dum och ännu dummarare) är riktigt, riktigt dålig, så där pinsamt dålig att man skruvar sig i fåtöljen där hemma och tittar ut genom fönstret i stället. Titta där - en skata! Wow, häftigt! Underhållande. Medan filmen bara är trist, trist, trist. Trist och fånig. Trist, pinsam och fånig. Den utspelar sig innan originalet från 1994, och våra blott 17-åriga väner Harry och Lloyd möts för första gången då bägge börjar high school, den första riktiga skola de nånsin gått i. Rektorn på skolan (spelad av Eugene Levy, som inte gör så mycket av det lilla han fick att bita i) är ute efter statliga och privata bidrag, och släpper således in vem som helst "med särskilda behov" (som det så vackert heter), så att han och älskarinnan kan kamma hem några hundra tusen dollars och fly till Hawaii. Skoltidningens reporter Jessica (Rachel Nichols, som dyker upp i The woods senare i år, Lucky McKees första film efter May i förfjor) misstänker att allt inte står rätt till.

Och...tja, mer än så där är det inte. Den dumsnälla charmen, de politiskt inkorrekta skämten och det grabbiga snusket från föregångaren är som bortbåsta här. Återstår gör enbart lågpannad humor för pubertetskåta, 14-åriga killar, fånig lyteskomik utan vare sig bett eller charm, och en rejält slätstruken och urvattnad kopia av originalet. Troy Miller gjorde smöriga Jack Frost 1998, därefter den mediokra Run Ronnie run!, och så nu det här. Någon måste stoppa honom!

Gigli, kom tillbaka - allt är förlåtet...!