Om jag skriver karaoke, vad tänker du då på? Antagligen medelålders japanska affärsmän utan sångröst som leker Michael Jackson i någon rökig bar i Osaka. Men även på andra sidan Atlanten lär karaoke vara ganska stort, och det är mot den bakgrunden Duets utspelar sig. Här får vi nämligen följa en handfull människor som alla tycks känna sig mer eller mindre vilsna i tillvaron men som i karaokens värld finner något slags mening, eller kanske bara ett sätt att överleva.

Här finns Ricky som är en slags karaokebarernas motsvarighet till de klassiska biljardskojarna. Klädd som en riktig tönt kliver han in på ställen där man tävlar om pengar och utmanar de lokala stjärnorna, med ett litet vad som extra spänningsförhöjare. Han sopar mattan med dem alla och drar sedan snabbt vidare. Då en gammal kärlek till honom dör får han dock en dotter han aldrig tidigare träffat på halsen, en snäll men korkad showgirl från Las Vegas som envisas med att följa med honom under hans ”turnerande”.

Här finns också Todd, en kringresande försäljare som finner sitt liv och hela det moderna kapitalistiska samhället allt mer absurt. Men då han av en slump hamnar i en karaokebar på ett hotell och där möter en tjej som introducerar honom för såväl karaoke som amfetamin förändrar det hans liv. Han överger sin familj för ett kringflackande liv på vägarna, under vilket han plockar upp en svart liftare på rymmen från rättvisan.

Billy är en taxichaufför som sedan han kommit på sin fru med att vara otrogen låter sig övertalas av Suzi, som han precis träffat på en bar, att ta henne till Kalifornien. Suzi drar liksom Ricky in pengar på att sjunga karaoke, även om hon också stjäl från tiggare och betalar allt från billackeringar till hotellrum med avsugningar.

Dessa sex människoöden sammanstrålar så småningom i Omaha, Nebraska. Där, mitt i USA:s glesbefolkade hjärta, går nämligen landets största karaoketävling av stapeln, med en prissumma på 5.000 dollar. Småpengar i de flesta tävlingssammanhang, men inte för dessa människor.

I grund och botten är det en ganska tragisk film, men de udda och sårbara karaktärerna skildras med vad som tycks vara äkta människokärlek, så lite ”feel good” blir det ändå över filmen. Fast undantagsvis kan den vara riktigt cynisk, som då Billy i taxin kör sin gamla gråhåriga lärarinna från ett fängelse där hon suttit inne för snatteri. Han berättar att hans mål i livet är att finna harmoni, vilket hon replikerar med orden: ”You’re kind of pathetic, but you’re a riot… Let me give you some advice father. The world is a sewer and we’re all living in hell, and the sooner you can accept that, the sooner you will be able to get on with your life.”

Vad jag inte är helt nöjd med i Duets är framförallt två saker. Den första är slutet, vars budskap tycks vara att alla nog skulle vara lyckligare om de bara kunde vara lite mer välanpassade, och att man nog trots allt inte bör vara allt för kritisk mot den moderna kapitalismen. Något som kanske är sant men som bryter av mot resten av filmen på ett sätt som känns konstlat. Det andra jag håller emot filmen är faktiskt Gwyneth Paltrows insats i rollen som Rickys dotter Liz. Gwyneth var utmärkt som småkorkad Las Vegas-tjej i Paul Thomas Andersons debut Hard Eight men här är det allt för mycket smart-tjej-spelar-dum över hennes framtoning för att det ska fungera. Kanske beror det på att det är hennes far som regisserat, att han inte velat hålla sin egen dotter i allt för strama tyglar? Men i övrigt är skådespelarna bra. Maria Bello som Suzi stjäl varenda scen hon är med i och gamle rocksångaren Huey Lewis, idag kanske lika känd som en av Patrick Batemans i American Psycho idoler som för sin faktiska sångkarriär, skämmer inte ut sig som Ricky.

Vad musiken beträffar tycker jag personligen att den är ganska intetsägande, och på ett sätt är det förstås synd då den har en så framträdande roll, men på ett sätt känns det helt i sin ordning. Detta är trots allt en film om ett USA så långt ifrån storstädernas intelligentia och trendkänsliga ungdomskulturer man kan komma. Och häri ligger mycket av dess styrka.