Det är en sak jag måste erkänna: Jag är rent perverst förtjust i amerikanska filmer om halvidiotiska killar i 20-års åldern vilka jobbar som diskare eller pizzabud eller nåt liknande, hänger framför teven större delen av fritiden, börjar dregla så fort de ser ett par välformade bröst och kallar varandra ”dude”. Jag vet inte riktigt varför. Rent objektivt sett är det ju aldrig några särskilt bra filmer. Men kanske finns det en del av mig som avundas killarna deras sorglösa idiottillvaro?

Här handlar det hur som helst om polarna Jesse och Chester som delar på ett litet hus och jobbar som pizzautkörare. (Den senare spelad av Seann William Scott, känd från liknande filmer som American Pie och Road Trip, och som vi snart också kan se i Kevin Smiths nya film om Jay och Silent Bob.) De två vaknar en morgon/förmiddag och kan inte minnas ett endaste dugg av gårdagskvällen. De sluter sig ändå till att de måste ha varit på den fest flickvännerna anordnat, annars hade de ju inte varit mycket till pojkvänner. Men varför är både kyl och skafferi fulla med pudding? Och vart har bilen tagit vägen? Bara en sak att göra: Uppsöka guru-polaren Nelson och be honom om hjälp. Inte för att jag hade satt någon tilltro till en man vilken talar som Yoda och har en hasch-rökande jycke, men…

Det visar sig snart nog att det handlar om lite mer än bara ännu en blackout i mängden. Jesse och Chester har kvällen innan nämligen anförtrotts en stor summa pengar av en kriminell, transsexuell strippa. Pengar hon nu vill ha tillbaks. Dessutom visar det sig att Jesse och Chester utan att veta om det kommit över en ”kontinuumtransfunktionär”. Vad nu det är. Såväl Zoltans fanatiska lilla UFO-sekt som ett par mystiska män med härlig norsk brytning och en samling lika mystiska kvinnor är i vilket fall mycket måna om att få tag i den. Kvinnorna är rent av beredda att byta den mot ”oral pleasure”. Och låt oss för all del inte glömma bort den franske strutsuppfödaren!

Låter det löjligt? Antagligen. Och det är det också, den saken tänker jag inte förneka. Men det är roligt i alla fall. För det mesta mer roligt än löjligt. Bitvis rent av mycket roligt. Så med tanke på att de flesta komedier som görs nuförtiden är ungefär lika roliga som gammelfasters barndomshistorier vill jag spontant verkligen rekommendera Dude, Where’s My Car? till alla som insett att ett gott skratt kanske inte förlänger livet, men är förbaskat trevligt i alla fall. Å andra sidan vet jag ju, att medan jag själv verkligen älskar just den här typen av filmer, finns det många andra som lika innerligt hatar dem. Så låt mig uttrycka det så här: Får du sköna vibrationer av ordet ”dude” i titeln kommer du absolut inte att bli besviken. Börjar det däremot att klia obehagligt längsmed ryggraden är inte detta filmen att omvända dig.

Men hur förhåller sig då Jesse och Chester till Bill och Ted (Keanu Reeves och Alex Winter)? undrar mina likar ibland er. Tja, det är svårt att peta ner kungarna från tronen… Att vara nummer två är dock inte det sämsta. Så till sist finns bara en sak att säga: Shibby!

Eller nej förresten, allra sist det som kommer allra sist: Eftertexterna! Stäng för allt i världen inte av videon så fort dessa börjar rulla! För tillsammans med dem får man se misstag från inspelningen och en del bortklippt material. Sånt är alltid trevligt.