Det måste sannerligen vara en börda att ha varit med i en populär TV-serie. Oavsett vilka roller man än må ta, ser publiken den etablerade karaktären framför skådespelaren som agerat den och det enda som verkar funka är att göra en annorlunda insats i en lågbudgetrulle för att öka trovärdigheten. I och med titelrollen i Duane Hopwood försöker David Schwimmer tvätta bort sin stämpel som Vänner-Ross genom att spela en alkoholiserad man vars liv är en konstant nedåtgående spiral. Duane är sedan nyligen frånskild och hinner alltför sällan träffa sina två döttrar, då hans jobb vid det lokala casinot har resulterat i en omvänd dygnsrytm. Den eskalerande alkoholkonsumtionen bryter sakta ner beståndsdelarna i Duanes liv och den ende som kan rädda honom från fördärvet är han själv.

Schwimmer gör ännu en gedigen insats och är rätt igenom filmens starkaste kort, men behåller många av de manér som han gjort till sitt signum trots att det är just dem han försöker dämpa. Det är inte att han skulle vara suverän som gör honom till Duane Hopwoods ljusglimt, utan på grund av att allt annat fallerar kapitalt. Skådespelarinsatserna runtomkring tenderar antingen till överspel eller till taffliga improvisationer. Detta gäller inte bara amatörerna som utgör den större delen av rollistan, utan även de mer rutinerade Janeane Garofalo (som dock passar överraskande bra i platinablont hår) och Judah Friedlander. Matt Mulhern verkar bara ha kommit på ett koncept på en potentiellt gripande film, men han har inte haft förmågan att skriva ett ordentligt manus eller ge skådespelarna någon som helst vägledning.

Montage kan användas i filmer för att driva historien framåt på ett tidsmässigt effektivt sätt eller för att förmedla någon slags känsla, men i Duane Hopwood fungerar de (nej, det förekommer inte bara vid ett tillfälle) bara som medel att visa huvudkaraktären med en ölburk i handen med platta, poprockiga låtar i bakgrunden som inte inger något mer än kväljningar. Duane Hopwood är ett evigt status quo där saker sker, men ingenting verkar någonsin ha någon slags påverkan i någon som helst riktning om man bortser från det plötsligt påklistrade slutet som bara ter sig som en propagandafilm för valfri nykterhetsorganisation. Någonstans i mitten av filmen ställer Duane frågan hur det kunde gå så snett utan att få svar (och utan att vi någonsin får det) och när filmens eftertexter börjar rulla, så grubblar jag på exakt samma fråga.