Jag sitter på pressvisningen av dokumentären Du ska nog se att det går över (inför biopremiären i slutet av februari). Efter ett tag hör jag stönanden. Jag noterar en äldre man på raden framför som skruvar sig. Han får snart sällskap av en annan man bakom mig. Blää säger dem fast på gubbspråk och bevisar därmed att filmen är relevant. Den är nämligen en spark i röven på alla soffpotatisar som vill att allt ska förbli som det är.

Dokumentären Du ska nog se att det går över tog fyra år att spela in och sammanställa. Men det var det värt skulle man kunna sammanfatta. Det är nämligen länge sedan jag såg en film med så mycket värme och glädje och samtidigt så mycket svärta.

Regissören Cecilia Neant-Falk gjorde filmen utifrån en kontaktannons hon satte in som fjortonåring i tidningen OKEJ. ”Finns du tjej som dras till både killar och tjejer? ” Femton år senare sätter hon in samma annons och får svar från hela landet. Syftet är att försöka förstå hur hon själv tänkte som tonåring och vad hon kände när hon förstod att hon var en ”sån där”. Och hur tänker tonåringar idag? Finns det skillnader?

Tre tjejer väljs ut, My, Joppe och Natalie. De får varsin kamera för att kunna rapportera om sin vardag under tre år. Vi får följa deras rädsla och vånda över att berätta om sin homosexualitet för sin närhet. Och behovet. Som åskådare får vi ta del av detta behov innan deras närhet gör det. Filmen är alltså intim men också drastisk och hisnande. Allvaret kan anas genom och tack vare det humoristiska tonfallet när vardagen stapplar oförstående. Pappor köper killkalendrar och vänner undrar vilken kille de är kära i. ”Svettiga killar” som My uttrycker det. Hur ska man finna sig själv i detta kaos av vilsna känslor? Kan man bryta ensamheten i ett heteronormativt samhälle? Filmen visar att det är svårt men inte omöjligt.

Vägen från denna isolering kommer när tjejerna börjar ta för sig. My säger i slutet hur skönt det var att gå på en lesbisk klubb utan män. Just precis, en klubb utan män. Det är här som man kan ana orsaken till stönandet från pressvisningen? Det finns tydligen en värld bortom dessa män. En alternativ livsstil som är oberoende. Att se patriarkatet upptäcka detta är uppfriskande.

Vad jag hoppas mest med denna film är dock att den visas i skolor i hela landet. Den är antagligen ett uppvaknande och en tröst för alltför många unga människor. Den hade i alla fall tröstat mig som tonåring. Ja den tröstar fortfarande. Och skänker styrka.