Roy Andersson - regissören som för längesedan insåg att popularitet och publikfrieri inte är de ultimata målen - är tillbaka i rampljuset. Efter kulturskatter likt En kärlekshistoria samt Sånger från andra våningen tvekar inte Andersson att ytterligare en gång granska det moderna Sverige. Andersson gör det noggrant och stundtals även cyniskt. Men aldrig utan humorn - hans adelsmärke som ständigt närvarar.

Anderssons nya alster Du levande är en episodfilm där korta och självständiga scener blandas för att i sin kraftfulla helhet fungera som en riktig väckarklocka för vårt svenska samhälle. De teman som står i fokus är ångest, problem, oro och motgångar. Sättet allting presenteras på är dock det motsatta: Andersson utforskar och leker fantasifullt med film-mediumet. Han sätter verkligen sitt signum på detta verk: både form-mässigt och stilistiskt. Krävande, självupptagna och gnälliga: sådana är dem - människorna. Andersson och vardagsrealism går lika bra ihop som kavaj och slips. Tillvaron är deppig och tung men i samexistens med det nyss nämnda finns ju det livsviktiga; nämligen humorn. Denna ingrediens gör att filmen inte alls blir lika tungsint som om den vore gjord av - låt oss säga - Ingmar Bergman eller Andrei Tarkovsky.

Historierna är många i Du levande men en sak har de alla gemensamt - de berör och känns angelägna. Människor med problem måste väl ändå vara det mest tidlösa som finns då det kanske rentav är problemen som definierar människan. I vår tid - med "Varats olidliga lätthet" kring Stureplan, "Elitgänget" och Hollywood som ideal - känns det väldigt rätt i tiden att just understryka detta. Trots alla de problem som konfronterar människorna är detta långt ifrån en nihilistisk film; det finns hopp - även för människorna. Istället för hopplöshet och totalt mörker tycks Andersson istället förespråka att vi alla skall sänka kraven på vår omvärld och helt enkelt förlika oss med tillvaron. Livet är så kort och världen så stor - varför gå runt och lida i onödan? En sub-plot som verkligen berörde mig var den om den naiva tonårstjejen som förälskar sig i, den några år äldre, gitarristen. Då kärleken blir obesvarad tar drömmandet vid. Det hela urartar i en bröllopsscen som verkligen markerar fillmens konstnärliga klimax. Det är dock inte bara det filmtekniska som berör, utan också historierna. Den naiva tonårstjejen är den mest verklighetsbaserade karaktären jag sett i år. Hon finns överallt - även nära dig. Med hennes obestridda kärlek och beundran för den genomsnittlige gitarr-killen gör hon sig tillgänglig för att bli utnyttjad och sårad. Det har hänt, det händer och det kommer att hända i framtiden. Vill man vara cynisk kan man lugnt påstå att hon befinner sig i förstadiet till att bli en groupie - någonting som iallafall jag inte ser som någonting romantiskt eller kärleksfullt. Ju längre drömmen lider, desto mer lider man med den ovetande tjejen. Drömmen är vacker och tilltalande men ack så destruktiv då den inte har någonting med hennes verklighet att göra. När hon vaknar upp lurar besvikelse och bitterhet runt hörnet; någonting som gör att drömmen inte blir så fullt njutbar som man kanske skulle kunna tro.

Kritiken mot Sverige och det svenska tar sig olika uttryck genom filmen, men den gemensamma nämnaren är trots allt att även det personliga är politiskt: karaktärerna personifierar mentaliteter och attityder som präglar samhället i stort. Andersson hinner med att flika in både sublim och i det närmaste övertydlig samhällskritik på filmens 95 minuter långa speltid. När kritiken stundtals blir alltför uppenbar tenderar filmen att bli didaktisk och uppfostrande - lite trist att det får gå så långt. Jag vill tro att alla de som väl gett Andersson och denna film en chans inte behöver få samhällskritiken inbankad i huvudet som om den vore gjord av självaste Joseph Guebbels på begäran av Adolf Hitler. Att vi har betalat för entrén bör räcka som indikation på att vi är kapabla att tänka självständigt.

Sammantaget är denna film ett litet mästerverk. Den tar upp den otroligt basala frågan om vad det innebär att vara människa i Sverige under 2000-talet, och besvarar den förvånansvärt väl trots sin ringa speltid. Trots alla bitska kommentarer om Svedala är detta innerst inne en kärleksförklaring till vårt land - ett land som är i ständig turbulens och vars invånare ständigt söker efter någon, eller någonting. Efter att ha sett Anderssons nya film ställer jag mig många frågor. Den viktigaste formulerar sig någonting i stil med "Vad håller på att hända med det här landet..?"