Skådisarna Will Ferrell, Jack Black, Ben Stiller, Vince Vaughn, Luke Wilson och Owen Wilson har sedan ett bra tag tillbaka, halvt på skämt och halvt på allvar, gått under benämningen ”the Frat Pack” (en blinkning till den gamla konstellationen Brat Pack där bland annat Frank Sinatra och James Dean ingick). Tillsammans har de skapat sig en unik position i Hollywood där de är fria att göra i stort sett vad de vill. På gott och ont bör kanske tilläggas, Envy var till exempel så dålig att Black och Stiller fick gå ut med en officiell ursäkt till alla mot som bättre vetande sett filmen. Ett fint initiativ förvisso, personligen hade jag dock föredragit mina 50 spänn tillbaks.

Oavsett vad man tycker om denna löst sammansatta skara skådespelare går det inte att förneka det oerhörda genomslag de haft på komedigenren de senaste åren. Nuförtiden är det ju snudd på omöjligt att hitta en komedi som inte är sådär Frat Pack-patenterat grabbig och pubertal, men utan att vara testosteronstinn. Mer som två-tre öl i goda vänners lag och mindre som otvättade kalsonger och fotbollsfylla, liksom.

Du, jag och Dupree skulle lätt kunna placeras in i facket grabbkomedier den också, men inte på ett lika självklart plan som mycket annat. I korthet handlar den om Carl (Matt Dillon), som precis fått ordning på sitt liv. Han har alldeles nyligen skaffat sig en fruga, Molly (Kate Hudson), som inte bara är hur charmerande som helst, hon är även chefens dotter, något som leder till en omedelbar befordran. Villan är dessutom smakfullt inredd och den amerikanska drömmen är blott ett stenkast bort. Det går, kort sagt, bra nu.

Dessvärre har inte gudarna varit lika vänligt inställa till Carls gamla polare Dupree (Owen Wilson), en romantiker som lever ett fruktlöst ungkarlsliv trots att han börjar närma sig de 40. Dupree är för tillfället inte bara utan ambitioner, han är dessutom utan hem. Trots Mollys protester erbjuder Carl Dupree att bo hemma hos dem för en kort stund, tills han fått ordning på sitt liv. Naturligtvis blir stunden inte särskilt kort, och Duprees drönaraktiga livsstil börjar snart gå både Carl och Molly på nerverna.

Överlag är Du, jag och Dupree på gränsen till Släkten är värst-jobbig, i den mån att den har en karaktär (Carl) som utan att på något sätt förtjäna det får ta en betydande mängd skit. Vanligtvis har jag ganska svårt för liknande upplägg, men Matt Dillon är betydligt charmigare än Ben Stiller, och han lyckas porträttera en man på gränsen till nervsammanbrott avsevärt mycket bättre. Apropå charmig så spelar Owen Wilson sin klassiska älskvärda karaktär, en roll han säkerligen kan göra i sömnen numera. Hur det än må vara med den saken går det inte att komma ifrån att Wilson gör det oförskämt bra. Killen lyckas i princip väcka modersinstinkter även hos män, och detta enbart genom att säga lagom trivsamma saker med låg röst och se lagom drömmande ut under sin välvårdade surfarlugg.

Jag vill inte påstå att vänskap, relationer och rädslan för att växa upp är reserverade för det manliga släktet, däremot har det kommit att bli en standardingrediens i filmer som handlar just om män, och i detta fall är Du, jag och Dupree inget undantag. Samtidigt är det svårt att placera in filmen i grabbkomedifåran, trots att rollbesättningen, förutom Kate Hudson, enbart består av män. Kanske är den lite för mogen, snäll och avsexualiserad för det. Du, jag och Dupree är trots mitt hittills positiva omdöme ingen jättebra film. Det är en ganska standardiserad amerikansk komedi där man relativt snart kan räkna ut det aningen sliskiga slutet. Vägen dit är dock ständigt trivsam, genomsnäll och, trots att jag avskyr att använda ordet, nästan hjärtevärmande. Teman kring vikten av att behandla sina medmänniskor med vänlighet och respekt brukar oroväckande ofta vara så överarbetade att effekten blir kontraproduktiv, och leder alltså till att man istället känner ett obotligt sug efter att springa ut på stan och slå någon på käften. Så är det inte i detta fallet, och bara en sån sak är sympatisk nog för att Du, jag och Dupree skall förtjäna en trea i betyg.