En natt blir paret med barn på nytt, glädjen är stor men komplikationer med graviditeten uppstår snart; det finns en risk för att barnet föds för tidigt och då är dess tillstånd livshotande, föds det för sent kan Sarah dö. Vännen Mateo ligger samtidigt för döden, sjuk i AIDS antyds det. Johnny tycker att det är vansinne att behålla barnet, men Sarah är fastbesluten att föda det, i hoppet om att det nya barnet kan stilla sorgen efter Frankie.

Den historia som In America bygger på är självbiografisk, och ligger mycket nära den verklighet som familjen Sheridan levde i under 1970-talet i New York, enligt en vän till Jim Sheridan från den tiden. Allt är mycket rörande, om än stundtals lite väl sentimentalt. Det är ovanligt med sådana detaljerade självbiografiska filmer, och det är modigt att lämna ut sig själv på det sätt som görs i filmen. Konsekvensen blir att berättelsen framstår som en smula ointressant för utomstående. Händelserna dokumenteras ständigt genom äldsta dotterns videokamera, stundtals ser vi genom dess lins. Ett innovativt bildspråk är alltid välkommet. Men kameran i sig är något av en teknisk miss, då filmen verkar utspela sig under tidigt 1980-tal (E.T., från 1982, visas på biograferna) och kameran är alltför avancerad för den tidens teknikframsteg. En del övrig scenografi förråder också, som de moderna taxibilarna och en radiostations jingel som proklamerar att de spelar den bästa musiken från 70-, 80- och 90-talen. Sheridan har lyckats bra med valet av skådespelare; både Samantha Morton (Dur och moll, 1999), i hustruns roll, och systrarna Emma och Sarah Bolger, som döttrarna Ariel och Christy, är lysande.

In America är en av Jim Sheridans svagare filmer, och mäter sig inte med till exempel I Faderns Namn (1993), mycket beroende på att historien inte kompliceras tillräckligt. Man borde ha tittat närmare på den romantiska idén om Den Amerikanska Drömmen, och USA som ett möjligheternas land. Utan en sådan dissektion blir titeln något missvisande, och åskådaren lurad.