Fyra yngre män/äldre grabbar gör det män gör i Stephen Kings värld - samlas i en ensligt belägen stuga uppe i Maine, dricker öl, snackar sex och är nostalgiska. De minns tillbaka till barnaåren, då de räddade en efterbliven pojke, Duddit, undan några äldre pojkars övergrepp. Genom sammanhållning och smartness lyckas de skrämma bort de äldre och större busarna - så går det till i Kings fantasivärld, en hämnd på hans egen barndom som mobbingoffer. I hans värld är det ofta de snälla och smarta som går segrande ur striden, medan de elaka får sitt straff. Givetvis promenerar de längs järnvägsrälsen också, det är ett måste.

In i grabbarnas stuga stövlar Rick, en förvirrad jägare till stinkpelle som avlägger den ena rapen och brakskiten efter den andra, och ensam skulle han kunna knäcka även kobojsarna vid lägerelden i Det våras för sheriffen. Ricks mage bubblar som om han gått på mäsk hela veckan, och han får låna en säng av Beav och Jonesy att vila ut på. Under tiden har Pete och Henry kört av vägen på hemväg från affären, då de försökte undvika att köra på en kvinna som satt som fastfrusen mitt i den snötäckta vägen. Plötsligt flyr en massa av skogens djur förbi stugan, samtidigt som en helikopter hovrar över stugan, och man därifrån ropar att nu sitter de alla i karantän i tre dar. Djuren tycks ha drabbats av samma skrapsår som både Rick och kvinnan.

Nu börjar det låta konstigt från Ricks rum, och det flyter blod utanför dörren. När Jonesy och Beav tar sig in, faller Rick till golvet och blottar sin blodiga bakdel som, likt påven i attentatet mot honom i maj1981, tycks ha fått ett extra rövhål. Och nåt märkligt plaskar runt i WC-stolen...premisserna är verkligen lovande så här långt (40 minuter in i filmen, som är över två timmar lång), och vi har fått ta del av en del typiska King-teman, som barndomstrauman, udda och mystiska personer ur barndomen, samt en hel del slapstick. Grunden för en läcker skräckfilm är lagd, men nu kantrar storyn i stället över totalt, och våra fyra vänner börjar jakten på de utomjordiska skitkorvar som alltså attackerat dem.

När de en gång räddade Duddit undan hans antagonister fick de en gåva av honom - de blev alla synska. Och redan då varnade Duddit för en Mr. Gray. Denne Gråherre har överste Curtis jagat i 25 år. Överste Curtis är ett äkta original, en militär med egen specialstyrka som bara får kalla honom "baas", alltså "boss", nästan med sydafrikansk accent. Detta "baas" skulle de svarta alltid använda när de tilltalade den vita förtryckaröverheten under apartheideran, så jag har svårt att förstå hur Morgan Freeman kan spela överste Curtis, speciellt som han snart ska spela - Nelson Mandela...! Curtis har sin lojale Owen Underhill (spelad av usle skådespelaren Tom Sizemore, desto "duktigare" på att misshandla sin hustru), som han redan utsett som sin efterträdare i skitkorvsbekämpning, men när Henry hamnar i militärlägret, lyckas han övertyga Underhill att Curtis är ute och reser när han vill att alla i trakten ska avrättas. Curtis avsätts i en palatskupp, och Henry och Underhill tar sig till en cancersjuk Duddit som de misstänker är nån sorts utomjordisk arvfiende till Mr. Gray. Ja, ni hör själva hur jävla sjukt det låter, och hade detta varit en 40 år gammal kalkonrulle, gjord av okänt folk på en minimal budget, hade jag skrattat gott åt detta spektakel, men det är Lawrence Kasdan och William Goldman som presterat detta praktfiasko för en halv miljard kronor. Männen bakom filmer som Butch Cassidy och Sundance Kid, Jakten på den försvunna skatten, Magic, Grand Canyon, Människor emellan och Chaplin har visat sig vara riktigt mänskliga, de med.