Det är ingen rolig känsla att upptäcka att frugan är otrogen. Det gör en man inte bara svartsjuk, utan också fåfäng och löjlig. I Driving with my wife's lover upptäcker Tae-han, en timid stämpelgravör, att hans fru har en kärleksaffär med en taxichaufför. Vad tror ni denne stillsamme hantverkare gör när han upptäcker sakernas tillstånd? Jo han sätter sig ner och arbetar frenetiskt med att tillverka en ny stämpel. När den är färdig kan han stämpla "fuck" var som helst i vår bedrägliga värld. Snacka om löjligt beteende, men gissa om det är roligt? För att ta reda på vad för sorts man hans rival är, stänger Tae-han butiken och beger sig till Söul, där taxichaffisen, som heter Jung-shik, jobbar. Det dröjer inte länge förrän de båda rivalerna sitter i samma bil och till den aningslöse Jung-shiks glädje beställer Tae-han en långfärdstur till Naksan. Resan går genom ett soldränkt landskap mitt i sommarens värsta värmebölja och för de båda männen in i en del oväntade situationer alltmedan de lär känna varandra bättre och bättre.
 
Överhuvudtaget är Driving with my wife's lover en film full med överraskande vändningar. Den som tror att det här är en vanlig, vacker roadmovie misstar sig rejält. Den gemensamma taxiresan pågår bara under filmens första del och berättelsen spetsas till ordentligt efter att männen skilts åt i Naksan. Då söker de nämligen upp varandras fruar och det hela får en extra knorr av att Tae-han snor den fortfarande ovetande Jung-shiks taxi, för att kunna söka upp dennes fru i Söul. Relationen mellan männen är humoristiskt och träffsäkert skildrat, och den debuterande regissören Kim Tai-sik har med sin film lyckats knåpa ihop en originell och insiktsfull karaktärsstudie av män. Dynamiken mellan den oförbätterliga kvinnotjusaren Jung-shik och den stele osäkre Tae-han är knivskarp, men rädslan för ensamheten har de båda männen gemensamt. Park Kwan-jung och Jung Bo-seug som spelar de båda männen matchar varandra mycket bra och det är svårt att inte känna sympati för båda.
 
Det bästa med Kim Tai-siks film är den visuella lekfullhet han visar upp. Han har en härlig komisk tajming för de situationer som männen hamnar i och det var länge sedan jag skrattade så hjärtligt som när massor av vattenmeloner kommer rullandes ner för en backe. Varifrån melonerna kommer får vi aldrig veta, men man kan gissa att det skett någon lastbilsolycka. Det viktiga är emellertid inte varifrån melonerna kommer, utan den effekt de får, för snart sitter de båda männen och smaskar förtroligt på var sin vattenmelon och då är man långt från filmens inledande stämning, som snarast gav intrycket av att ett knasigt hämnddrama var på gång. Med förvånansvärt enkla medel lyckas Kim Tai-sik filmen igenom förändra stämningen och som åskådare är man aldrig riktigt säker på vad Tae-han har i kikaren och hur filmen kommer att sluta. Det är ändå kärleken som är Driving with my wife's lover huvudtema och filmen förmedlar samma romantiska känsla som några av Wong Kar Weis tidiga filmer. När filmens soundtrack dessutom består av genial banjomusiken som livar upp, har i alla fall jag svårt att motstå Kim Tai-siks film. Den ger mersmak och jag hoppas och tror att vi får se mer av honom i framtiden.