Chicago. The windy city. Fyramiljonersstaden Chicago ligger intill den enorma Lake Michigan, och vintrarna där är ofta blåsiga och hårda. En gång hette stadens stoltheter Michael Jordan och Sears Tower, den senare en skyskrapa som har en fantastisk utsikt över sjön och stan från turistcentret på en av de övre våningarna. När jag var där uppe 1994 var det världens högsta skyskrapa. Det är den inte längre. Petronas Towers i Kuala Lumpur, som jag aldrig fått gå upp i trots två försök, gick förbi härom året, och snart är inte ens dessa etta, utan i stället en nybyggd skyskrapa i Shanghai som snart är klar.

Drive by är underförstått en drive by shooting. Ingen gitter längre säga detta, utan man säger bara "drive by", så vet alla i USA vad man talar om. Nån som blir skjuten av en passerande bil. Oftast är det gängrelaterat, ibland sker det bara "på skoj". Man skjuter nån jävel på måfå i brist på annan sysselsättning. Nu är inte detta på något sätt filmens tema. En enda beskjutning tror jag passerade. Uttrycket är mer ett sätt att se på tillvaron i the hood, eller i el barrio, som det heter i de spansktalande kvarteren. För i detta, Juan Fraustos debutverk, är det mexikanska och guatemalanska ungdomar och gangstrar i Chicagos fattigare, vindpinade kvarter som avhandlas.

Tidsepoken verkar vara 1980-tal, då gängkrig kanske var vanligare än idag. Den tycks bygga på den sanna historien om en knarklangare, Kiko, som gör allt för att hålla sin begåvade lillebror, Ceasar, borta från gatan. Föga originellt. Vi har sett detta förr, men då har det oftast, för att inte säga alltid, varit afroamerikanernas historia som berättats. Nu vill regissören berätta historien ur sin synvinkel. Detta gör han med hjälp av amatörer som inte alla håller måttet. Berättartekniskt lämnar filmen också mycket övrigt att önska, då yviga gester och menande blickar tycks hämtade från den mexikanska såpoperans, telenovelans, värld. Förvånade personer spärrar upp ögonen, en nöjd kille kliar sig förnöjsamt på hakan och ler. Rena stumfilmen...

Nä, styrkan i filmen ligger på ett annat plan. Eller på flera plan. Det finns ett äkta engagemang här, en vilja att berätta en historia. Tyvärr blir det lite för rakt, liksom efter mall 1A, och man vet hela tiden vad som kommer härnäst. Den övertydliga berättartekniken och de många skådespelarna som faller ur ramen överväger, men engagemanget och den finfina musiken av Christopher Morford uppväger en del av detta. Anslaget, tonen i filmen, viljan att berätta om människorna bakom de tuffa attityderna och om våldets mekanismer, gör att man tror att det finns ett hopp för Frausto även efter denna film.

Den är gjord på mycket låg budget, med regissörens släktingar i några av rollerna, liksom att dessa och flera andra har dubbelarbetat, det vill säga även hjälpt till på andra sidan kameran. Med större budget kan han säkert få till det i sin nästa film. Till dess får vi nöja oss med Drive by, om man nu orkar se ännu en fulmunnad gangsterhistoria från USA. Denna gång bjuds man i alla fall på lite dansant salsa som omväxling till den annars allestädes närvarande, monotona rappingen och hip-hopen. Och tacos i stället för hamburgare och kycklingvingar...