Bernardo Bertoluccis senaste verk Dreamers utspelas under studentrevolutionen 1968 i Paris och utnyttjar denna politiskt viktiga händelse som bakgrundskuliss till det drama som tar plats mellan tre unga människor.

Filmen bygger på en roman av Gilbert Adair som också skrivit manus, historien kretsar kring den amerikanske studenten Matthew (Michael Pitt) som kommit till Paris för att slippa Vietnamkriget men som tillbringar mer tid på det franska cinemateket och ser på filmhistoriens klassiker. Under ett uppror mot att franska staten har sparkat Henri Langlois från sin post på Cinemateket som nu hotas av nedläggning, möter han syskonparet Isabelle (Eva Green) och Theo (Louis Garrel) och de finner varandra nästan direkt. Kort därefter flyttar Matthew in i Theo och Isabelles påkostade sekelskifteslägenhet mitt i stadens centrum då deras föräldrar rest bort för tillfället. De avskärmar sig från världen och den pågående revolutionen på gatorna utanför och dricker istället dyrt rödvin och diskuterar kultur. Under denna intensiva gemenskap växer en sexuell lust fram som de börjar experimentera med. Till en början sker detta på ett väldigt lekfullt och nästan oskyldigt sätt, men i takt med att revolutionen stegras utanför deras fönster accelererar också känslorna mellan dessa tre människor.

I en intervju säger Bertolucci att hans intentioner med Dreamers aldrig var att ge en verklig bild av vad som hände 1968 utan mer skapa en förnimmelse av den här tidsperioden. Det gör han genom att bland annat använda sig av alla klyschor som finns om Paris och den här tidsepoken, men gör detta på ett mycket fördelaktigt sätt.

Bertoluccis film blir på samma gång en hyllning till cinemateket och filmkonsten. Han växlar mellan svartvita filmklipp och sitt eget verk, där karaktärerna imiterar klassiska scener ur olika filmer. Filmklippen är hämtade ur verk från den här tidsperioden, som i filmhistorien brukar kallas för "den franska nya vågen" och klassiker som uppmärksammades av filmtidningen Les Cahiers du Cinema. Den tidning där regissörerna Truffaut, Godard och Chabrol började skriva filmkritik och som också nämns i diskussionerna mellan Matthew och Theo.

För den filmintresserade känns möjligen dessa paralleller övertydligt skildrade men på det här sättet bjuder regissören också in dem som inte känner till de här filmhistoriska verken, samtidigt som de också är underhållande att se.

Även musiken spelar en viktig roll för att förmedla rätt tidskänsla och Bertolucci tog hjälp av musikern Nick Laird-Crowes. Tillsammans valde de ut den musik som hörs i filmen av bland annat The Doors och Janis Joplin. Artister som visserligen kändes som lite väl självklara val. Lite oväntat hörs huvudrollsinnehavaren Michael Pitts tolkning av Jimi Hendrix Hey Joe då originalet inte gick att få rättigheterna till.

Fotot av Fabio Cianchetti är ojämnt och lider av en estetik som känns alltför inspirerad av MTV och är inte riktigt rätt för den här filmen. Det snabba bildspråket förtar ibland intrycket av bildkompositionen för att i nästa scen vara på gränsen till närmast perfekt och helt rätt stilmässigt.

Precis som i en av hans tidigare filmer, Sista tangon i Paris, får miljön i form av en lägenhet även denna gång stor betydelse. Båda dessa filmer utspelar sig också omkring samma tidsperiod och innehåller många sexuellt laddade scener, men där upphör likheterna. Den samhällskritik som gick att se i Bertoluccis tidigare verk finns inte här, utan Dreamers handlar främst om personer som råkar befinna sig i Paris under den här perioden.

Det råder inte något tvivel om att Bertolucci är en bra filmskapare, men det känns som om han ofta är ute efter att provocera och jag önskar att det vore något som han kunde försöka hålla sig från. Det känns (tyvärr) snarare mer gubbsjukt än provokativt att visa upp skådespelarnas nakna kroppar och närbilder på deras könsorgan. Det är fullt möjligt att jag missförstått Bertoluccis intentioner och att det säkert är möjligt att läsa in mycket annat i de ibland något barnsliga sexuella upptåg som skildras.

Detta är ändå ett mycket bra porträtt över unga människors liv och Bertolucci lyckas verkligen med att få mig intresserad av filmens karaktärer. Deras diskussioner kring kultur och politik kändes mycket trovärdiga och det var fascinerande att se hur deras relation utvecklades och hur de hetsade varandra till filmens brytpunkt.

Titeln Dreamers kan tolkas både som att det här handlar om unga människor som i sin isolerade tillvaro drömmer om en annan verklighet eller som att detta är regissörens egen fantasi om hur han ville att Paris skulle vara under den här tiden. Det är isåfall synd att Bertolucci måste ha en sådan snuskig fantasi, men kan åskådaren ha överseende med det så är ändå Dreamers en mycket sevärd film.