Efter att ha avhandlat underklassen i Bänken och överklassen i Arvet har Per Fly kommit till den avslutande delen i sin klasstrilogi. Den här gången är det hans egen klass medelklassen som ska ligga till grund för en film. Fly har den här gången valt att berätta om den medelålders gymnasieläraren Carsten (Jesper Christensen). Carstens äktenskap har stelnat och han har inlett ett förhållande med Pil (Beate Bille), en av hans tidigare elever. Carsten och Pil är lyckliga men allt förändras då den utomparlamentariska vänstergrupp som Pil tillhör ska göra en aktion mot en vapenfabrik. En polis kommer på dem men de kör ihjäl honom. De blir gripna av polisen men kommer undan med låga straff eftersom ingen kan bevisa vem som körde bilen. Carsten väljer att stödja Pil fullt ut och lämnar sin fru för henne, trots att det får konsekvenser. Han står bakom Pil fullt ut då hon väljer att inte säga att det var hon som körde bilen. Han drabbas dock av svåra moraliska problem då polisens änka vars liv har blivit helt förstört söker upp honom och Pil.

Jag tyckte mycket om både Bänken och Arvet men upplevde tyvärr även de filmerna som lite ojämna. Det samma gäller för Dråpet trots att den är den bästa filmen av de tre. Fly är en mycket duktig personinstruktör men skulle tjäna på att utarbeta sina manus lite mer. Filmerna i hans klasstrilogi kretsar dessutom helt kring huvudpersonen på gått och ont. Jesper Christensen gör en mycket bra rollprestation men övriga personer blir trots bra spel lite skissartade eller får för lite utrymme. Charlotte Fich gör tillexempel en mycket gripande roll som den mördade polismannens änka, men man skulle gärna ha sett lite mer av henne. Ett annat problem är att man inte riktigt lär känna Pil. Trots att hon har en central roll i filmen kommer man henne aldrig in på livet utan hon fastnar i facket som Carstens älskarinna.

Även om Fly kanske inte borde centrera sina filmer kring en enda person utan i stället borde försöka utveckla det starka persongalleri han har till förfogande lite mer, är ändå Dråpet en riktigt bra film. Jesper Christensen lyckas verkligen fånga den blandning av idealism, ambition, ansvarsfullhet och rädsla som präglar många personer i medelklassen. Carsten är en person som liksom många andra undrar var hans ungdomliga radikalitet tog vägen, och finner sig fast i ett tråkigt men bekvämt villaliv. Carsten är på något sätt feg och modig på samma gång. Då han börjar tvivla på det rätta i sitt beslut att inte ha övertalat Pil att erkänna är det skådespeleri på hög nivå. Just skådespeleriet måste anses som en av dansk films stora styrkor, och höjer den här filmen precis som många andra. Till skillnad från många svenska filmer känns dialogen i Dråpet helt naturlig. Filmen har även den realistiskt visuella stil som har utmärkt de många bra danska filmer som har kommit de senaste åren. Dråpet sällar sig till dessa, och vi får verkligen hoppas att det danska filmundret kommer hålla i sig många år fram över.