Dr. Dolittle är en klassisk figur inom den amerikanska barnkulturen, en veterinär som kan prata med djuren på precis samma sätt som han pratar med andra människor. Här gestaltas han för andra gången av Eddie Murphy, vilken denna gång har gruppterapi med hundar, hjälper sköldpaddor med deras sexliv, och kämpar för att rädda ett skogsområde från det jätteonda skogsbolagets skövlingar. Därtill uppmanad av The Beaver, en slags skogens egen gudfader, och som namnet låter oss förstå; en bäver. Men det enda sättet att rädda skogen är att hitta en lämplig hane åt den björnhona av utrotningshotad art som håller till där, vilket verkligen är lättare sagt än gjort. Den enda tänkbara kandidaten är nämligen en bortskämd och småkorkad cirkusbjörn som ensam inte skulle överleva ens en vecka ute i vildmarken.

Det blir många lama skämt på vägen mot det synnerligen förutsebara slutet – men samtidigt fler bra skämt än vad jag hade räknat med. Och om man nu inte tycker att talande djur är hopplöst löjligt kommer man säkert att uppskatta det Dr. Dolittle 2 har att erbjuda i den vägen. Med avancerade datoranimationer har man lyckats skapa illusionen av talande djur ungefär så bra detta överhuvudtaget är möjligt. Dessutom är det inte vilka som helst som fått ge röster åt djuren (se produktionsuppgifterna ovan!). Särskilt Michael Rapaport är perfekt i sin roll, som The Beavers närmaste man; tvättbjörnen.

Vore det inte för en äckligt klyschig och ganska utrymmeskrävande sidohistoria om Dr. Dolittles ansträngda relation till sin tonåriga dotter skulle jag antagligen ha satt en trea i betyg.