"Hon vägrar att gråta. Hon väljer att slåss" står det i pressmaterialet för filmen Doxa. En formulering som gjord för en amerikansk speakerröst. Nu är Doxa ingen krigsfilm från USA utan en svensk film om en kvinnas kamp mot ett storföretag. "Doxa" är ett annat ord för 'åsikt, ställningstagande' och det förstår man ganska snart, att den här filmens huvudperson har ett lite märkligt sätt att uttrycka sina åsikter.

Sanna (Eva Rexed) är medlem i en autonom grupp som kämpar mot djurförsök och samhälleliga orättvisor. På senare tid har hon har börjat ifrågasätta gruppens verksamhet. Vad är det för mening med alla demonstrationer och protestaktioner som aldrig ger något resultat? Sannas känsla av hjälplöshet accelererar när hennes pappa insjuknar i cancer. Inte nog med att läkarna är oförmögna att diagnostisera cancersorten, de svarar bara undfallande på hennes frågor om varför just han insjuknat. Sanna som inte klarar av att stå och se på medan pappan tynar bort påbörjar ett sökande efter en ansvarig, och när hon finner en bunt dödsannonser i en byrålåda tar jakten fart. Det visar sig att ett flertal av pappans arbetskollegor vid fabriken gått en likartad död till mötes, vilket pekar på att det sannolikt är något i deras arbetsmiljö som gjort dem sjuka.

Det är omöjligt att inte tänka på Erin Brockovich när Sanna tar sig an projektet att söka upp ledningen för fabriken och ställa dem mot väggen. Såväl Brockovich som Sanna styrs av en inre övertygelse och de för sin kamp helt och hållet på egen hand. Men det finns en avsevärd skillnad. Jag kunde förstå Brockovich och stod på hennes sida filmen igenom. Sanna förstår jag inte alls. Visst, jag är med på hjälplösheten hon känner inför pappan som ligger och dör. Hennes känsla av att vilja göra något men inte veta vad. Men när hon "vägrar att gråta" och "väljer att slåss", då tappar hon alla mina sympatier. Efter att Sanna oreflekterat gett sig på företagets VD (Pernilla August) övergår filmen i någon slags "Thelma och Louise-jakt" på motorväg. Det hela blir som att följa en biljakt och hela tiden hålla tummarna för att polisen ska hinna ikapp huvudrollsinnehavaren. Minst sagt... märkligt.

Åsikts- och erfarenhetsmässigt är Sanna och VD:n varandras motpoler. De kommer från skilda begreppsvärldar och deras möte hade kunnat bli intressant. Tyvärr blir det inte det. Pernilla August är bra, speciellt när hennes rollkaraktär tappar makt och rädslan skiner igenom. Det hade jag gärna sett mer av. Nu blir det mer en långsträcka mot... ja, mot vaddå?

Det är också roligt att se Freddie Wadling i rollen som Sannas pappa, även om hans agerande begränsar sig till framharklade repliker från sjukhussängen.