Att man kan fastna för cowboymyten är inte svårt att förstå. Kläderna, mytologin och inte minst musiken gör den mycket tilldragande. Det är inte konstigt att man kan vilja drömma sig bort sig ett tag från sin gråa verklighet genom att låtsas vara en kofösare. En som gör det är Edward Nortons rollfigur Harlan i den här filmen som har ett innehållslöst jobb på en bensinmack i San Fernando Valley, men kompenserar det genom att helt gå in för cowboystilen. En dag så stannar tonårstjejen Tobes gäng (Evan Rachel Wood) vid Harlans mack och de fattar tycke för varandra på en gång. Tobe faller pladask för Harlans romantiska cowboymanér och Tobe representerar för Harlan allt det som han har drömt om. Även Tobes lillebror börjar gilla Harlan som ger honom den uppmärksamhet som han sällan får. Hennes pappa (David Morse) som är polis fattar däremot direkt misstycke för den moderna cowboyen som han ser som en farlig knasboll. Tobes och Harlans kärlekshistoria är till en början mycket ljus, vilket även skildras på ett förträffligt gulligt sätt i filmen, men ganska snart så kommer det fram att Tobes pappas onda aningar inte är helt fel. Detta kan Harlan naturligtvis inte acceptera och då även Tobe börjar tvivla på honom gör det att han blir allt mer lynnig.

Edward Norton gör en strålande rollprestation som Harlan (kanske äntligen dags för en Oscar). Bakom Harlans cowboyfasad så dröjer sig inget annat än den stora amerikanska ensamheten. Harlans liv är i grunden sjabbigt, påvert och innehållslöst vilket gör att han tvingas fly in i sina cowboydrömmar. Harlan är i grunden rätt så osympatisk men Norton lyckas ändå få åskådaren att känna en viss sympati för honom. Han lyckas förmedla den charm som Harlan trots allt har och som även gör att Tobbe och hennes lillebror fattar tycke för honom. Norton flankeras bra av Ewan Rachel Wood och David Morse. Wood gör ett träffsäkert porträtt av en lite vilsen och brådmogen tonårstjej medan Morse som vanligt är stabiliteten själv. Filmens foto är även det av högsta klass liksom dialogen. Den uppenbara förebilden till Down in the valley är Taxi driver och liknande amerikanska 70–talsfilmer men den här filmen står stadigt på egna ben och känns inte som den pastisch den skulle kunna ha blivit. Filmen är till tre fjärdedelar ett mästerverk men tyvärr så drar ett långt och lite väl fantasifullt utdraget slut ner filmen lite. Inget kan dock ta ifrån Down in the valley det faktum att den är en av årets bästa filmer.

Fotnot. Denna recension publicerades första gången i samband med filmens visning på Stockholms Filmfestival 2005.