IMPORTFILM

Dorian Gray är givetvis baserad på Oscar Wildes klassiska berättelse, Dorian Grays porträtt, om mannen som blir så förälskad i sin egen avbild att han gör vad som helst för att bibehålla sitt utseende för alltid, vad det än kosta månde.

I det här fallet är det snygge Helmut Berger (eg. Steinberger), snart 60-årige österrikaren som slog igenom internationellt året innan i Luchino Viscontis De fördömda, som spelar Dorian Gray, en ung, rik hunk som en dag trillar in på en teater där ingen mindre än Marie Liljedahl, alias Sybil, repeterar inför galapremiären av Romeo och Julia. Marie, vår vän från bland annat Eugenie...the story of her journey into perversion, och som en gång debuterade i fräcka Jag - en oskuld 1967, ser märkligt nog betydligt äldre ut än sina 20 år, och man känner knappt igen henne från Eugenie..., som kom samma år som Dorian Gray. Efter att Dorian smygtittat på hennes monolog, småpratar de lute, och går ut på stan och tar en korv och tiottar på duvorna. Sen återvänder de till teatern för lite kuttrasju...det är raka puckar, minsann.

En dag besöker Dorian sin vän Basil, som är konstnär. Han avslutar just ett porträtt av Dorian, och när han får se detta, blir han som förhäxad. Han intygar högtidligt att han skulle sälja sin själ till djävulen, om han finge tavlan att åldras i hans ställe. Basils galleriägande vänner blir också tagna av porträttet, och snart har Dorian en massa damer, unga som gamla, i hasorna. En del herrar också, framför allt då den mystiska och lömske mecenaten Lord Henry Wooten, spelad av tjecken Herbert Lom, för alltid förknippad med  rollen som chief inspector Charles Dreyfus i ett antal Rosa Pantern-filmer (han föddes för övrigt 1917 som Herbert Charles Angelo Kuchacevich ze Schluderpacheru, så det är förståeligt att han valde att korta sitt namn...). Lom var (han slutade filma för tio år sen) dock en mångsidig aktör, som ofta och gärna spelade i sleaziga filmer som den i Sverige totalförbjudna Mark of the devil (1970), Den avhuggna handen (1973) och The sect (1991), men han var även med i klassiker som The ladykillers (1955) och Spartacus (1960).

Dorian blir nu som förbytt, och börjar behandla sin älskade Sybil illa. Efter en fiaskobetonad premiär på hennes teateruppsättning, uppstår bråk dem emellan, och hon lämnnar honom i vredesmod. Först dan därpå får han reda på att hon slängt sig framför en buss och avlidit. Något han dock tar med en klackspark - mister du en, står dig tusen åter. Han börjar nu sitt nya, frivola liv, där han låter sig väl smaka av alla sorters frukter, även förbjudna (homosexualitet var fortfarande förbjudet vid den här tidpunkten i Storbritannien). Hämningslöst ger han sig hän och tar för sig av livets goda, men till sin fasa inser han också att för varje ny "synd" han begår, blir porträttet allt mer vanställt, för att slutligen se helt groteskt och skräckinkjagande ut. Vad är det som händer, och varför? Håller han på att bli galen?

Dorian Grays porträtt var från början en kritik riktad mot folks utseendefixering, lika aktuellt idag som då novellen skrevs 1890. Dess homoerotiska undertoner och skildringar vållade skandal, och användes några år senare i rättegången mot stackars Wilde, som idag mest är känd för sina kvickheter och lakonika kommentarer. Filmen lämnnar en del övrigt att önska, och nog hade man gärna sett att man vågat lite mer. Briitiske veteranproducenten Harry Alan Towers (välkänd för sitt samarbete med Jess Franco vilket spände över fem filmer, bland annat då ovan nämnda Eugenie..., men även till exempel Justine - fasornas borg och Dracula - den blodtörstige, om vilken du kan läsa här) brukar ju gilla när det är lite sleazigt, helst när hans fru, Maria Rohm, är med, vilket hon alltså är. Knappt godkänt.