Som jag skrev i min artikel om dataspel och Uwe Boll häromveckan finns det en lockelse att se en film baserad på ett dataspel, eller annan förlaga, som man känner till och har ett förhållande till. Jag har precis som den övervägande delen lite äldre spelintresserade bekantat mig en hel del med Doom, framförallt då den första delen (det har kommit totalt tre). När Doom kom 1993 skapade den, tillsammans med föregångaren Wolfenstein som kom året före, en helt ny genre kallad first person shooter. Idag är denna typ av spel överlägset mest populär med storsäljande titlar som Counterstrike och Battlefield.

Precis som spelen utspelar sig Doom på planeten Mars där något gått underligt har skett på en forskningsstation. Människor försvinner spårlöst och monster härjar vilt. Är det helvetets portar som öppnats, eller är det galna vetenskapsmän som ställt till det? Ja, mer handling än så behövs knappast. Det är inte för ett djuplodat och nyanserat drama denna ska tas, det har nog alla förstått. Precis som spelen handlar det om hjärndöd action. Spring, spring - döda, döda. Eller nått sånt...hursomhelst har Doom, i regi av Andrzej Bartkowiak, sedan den gick upp på dukarna i USA för tre veckor sen rakat in 26 miljoner dollar. Med sina drygt 15 miljoner dollar inspelade första helgen gick den in på en första plats på den amerikanska biotoppen under premiärveckan. Då filmen har en budget på 60 miljoner dollar är det väl ingen succé direkt rent ekonomiskt, första platsen till trots. Visserligen är filmen en dundersuccé jämfört med Uwe Bolls dataspelsfilmer Alone in the Dark och House of the Dead, men den mer adekvata jämförelsen med Resident evil-filmerna gör att Doom nog får anses som en mindre flopp. Filmen kommer då inte spela in sin budget, det är en sak som är klart redan nu.

Hur var det nu då med själva filmen? The Rock som överspänd anabolakrigare i rymden gör det nästan nödvändigt att inte ta det här på allt för stort allvar. Mycket är också helt i enlighet med antagandet inte särskilt genomtänkt ur logisk synpunkt, även om jag vill nämna att den inte är helt inkonsekvent inom sina egna knasiga ramar. Befriar man sig från tanken att få se en Discovery-dokumentär om livet i rymden och förlikar sig vid att det är hjärndöd action som erbjuds så är man på samma våglängd som Doom. Jag tog filmen för vad den är och såg trots detta få kvalitéer. Visst den innehåller en häftig scen mot slutet där vi får följa huvudkaraktärens vy springandes i mörka korridorer precis på samma vis som i spelet. Mer än så erbjuds inte. Det är inte det sämsta som gjorts - i sin genre är den faktiskt godkänd - men kasta inte pengarna efter denna film (även om Uwe Boll grinar illa av avundsjuka över att Doom är filmen som han alltid strävat efter att göra - så usel är hans filmer). Se den på tv om några år istället eller plocka fram din gamla PC och lira bort några timmar till i ditt liv istället (eller glöm alltsammans om du aldrig spelat spelen).