Nathan Conrad (Michael Douglas) är en framstående psykiatriker specialiserad på ungdomar som kvällen före Thanksgiving kallas till ett mentalsjukhus för att träffa en 18-årig tjej som överfallit och svårt sårat ett vårdbiträde. Hennes namn är Elisabeth och hon har under tio års tid befunnit sig i psykiatrins vård, alltsedan hennes far kastades framför ett tunnelbanetåg. Tjugo olika diagnoser har hon fått under denna tid.

Morgonen därpå upptäcker Nathan att hans dotter, hans enda barn, under natten kidnappats. Kidnapparna hör i sedvanlig ordning av sig på telefon, men deras krav är inte en viss summa pengar, utan att Nathan innan dagen är slut ska ha förmått Elisabeth att lämna ifrån sig ett sexsiffrigt nummer. Vad det är för slags nummer berättar de inte. De låter honom däremot förstå att de hela tiden har koll på honom, även i hans eget hem.

Låter det spännande? Antagligen. Och lite originellt därtill. Men dessvärre är detta i grund och botten en oerhört konventionell thriller. Dessutom med absolut noll trovärdighet. Jag menar, visst brukar det vara en god tumregel inför även de bästa av thrillers att inte se på dem med allt för kritiska ögon, men detta… Herregud! Det är nästan så man undrar om manusförfattarna kanske utsatt oss för något slags postmodernistiskt skämt: Hur många osannolikheter kan pressas in i en och en halv timmes film?

Exempel: Hur vet skurkarna att Elisabeth, efter alla år på institution, fortfarande har ett visst sexsiffrigt nummer i sitt huvud? Hur har de kunnat få in en massa övervakningsutrustning i Nathans lägenhet? Varför ger de honom en orimligt kort tidsfrist? O.s.v., o.s.v. ...


Tack till SF för recensionsexemplaret!