Jadå gott folk, detta är ännu en klassikerfilmatisering från TV-kanalen Hallmark som tack vare SF hamnat på videouthyrarnas hyllor. Man börjar undra hur många det egentligen finns.

I rollen som Don Quixote ser vi här John Lithgow och i rollen som dennes ganska korkade vapendragare Sancho Panza den åtminstone vad utseendet beträffar mycket väl valde Bob Hoskins. Tillsammans ger sig de två männen ut på äventyr vilka egentligen bara existerar i Don Quixotes av allt för många riddarromaner överhettade fantasi. Då han ser en samling väderkvarnar inbillar han sig att de är jättar, två fårflockar tar han för att vara två arméer på väg till drabbning och ett värdshus tar han för att vara ett ståtligt slott. Fast framförallt har en enkel kvinna av folket i hans ögon blivit den undersköna adelsfröken Dulcinea, hans hjärtas dam, i vars namn han utför alla sina ”stordåd”.

Hur väl filmatiseringen följer Cervantes roman vet jag inte. Jag började en gång i tiden att läsa boken men fann att den tråkade ut mig. Fast en sak har i alla fall ändrats. Handlingen har nämligen av någon obegriplig anledning flyttats från 1500-talet till 1800-talet, vilket tyvärr framhäver det lite löjliga i den. En riddare på 1800-talet är ju så totalt och hopplöst fel att det blir svårt att se Don Quixote som annat än en pajas, på bekostnad av det tragiska och idealistiska i hans gestalt.

Av detta följer emellertid inte att filmen är dålig, däremot att den i första hand torde tilltala en lite yngre publik. Fast även jag finner, nästan motvilligt, ett inte obetydligt nöje i att följa Riddarens av den sorgliga skepnaden bravader. Mycket tack vare en infallsrikedom man knappast är bortskämd med inom dagens film, men också tack vare en uppsättning duktiga skådespelare och ett behagligt flyt i berättandet. Till vilket kommer en del fantastiska miljöer som får mig rejält sugen på att besöka den del av Spanien, La Mancha, där berättelsen utspelar sig.


Tack till SF för recensionsexemplaret!