Som alla vet är Dominion: Prequel to The Exorcist förhäxad/förtrollad (förbannad är egentligen det korrekta ordvalet, men det låter lite lustigt i sammanhanget...). Hur så? Jo, den första regissören, John Frankenheimer, avstod frivilligt att regissera filmen sommaren 2002 - vilket straffade sig med att han dog en månad senare. Liam Neeson skulle spelat Fader Merrin, medan Ryan Phillippe såg fram emot att få göra film med regissören till Hjärntvättad (The Manchurian candidate, 1962) i och med rollen som Fader Francis. Av detta blev inget (de överlevde dock...), och i stället fick Stellan Skarsgård som straff spela Fader Merrin - två gånger, dessutom. Nye regissören Paul Schrader, som redan i anställningsintervjun hotat göra en psykologisk rysare snarare än en slabbig skräckfilm, hade mage att göra just detta, till producenterna vid Morgan Creeks stora förfäran. Så de stoppade undan filmen och hyrde in en finne vid namn Renny Lauri Mauritz Harjola, eller Renny Harlin, som fick 30 miljoner dollar för att göra en till 90% ny - och ännu sämre - film. Det sista Paul Schrader gjorde innan han chockade sina uppdragsgivare med privatvisningen av Dominion - The prequel to The exorcist (som den numera heter) var för övrigt att sparka filmens kompositör Michael Kamen. Strax därpå avled även denne...

Filmen, då? Tja, ärligt talat är den inte mycket roligare än Exorcisten: Begynnelsen, som ju borde döpas om till Exorcisten: Begynnelsen igen då Dominion: Prequel to The exorcist spelades in först. De flesta skådespelarna byttes ut inför den finska versionen, bland dem Clara Bellar, en typisk fransyska det vill säga svalt vacker, hopplöst engelskuttal och ganska menlös. Clara Bellar låter förresten taget...som ett mellanting mellan Clara Bow (stumfilmsaktrisen) och Klara-Bella, kossan i Kalle Anka & C:o. Hon var visst nån sorts hushållerskerobot i sömnpillret A.I. Det var hennes roll Izabella Scorupco övertog, och det gjorde hon med den äran! Hennes Sarah fick större utrymme och gjordes sexigare än Bellars Rachel, som alltså är ett riktigt nerköp här i Dominion: Prequel to The Exorcist. Hellre Izabella än Klara-Bella! 

Billy Crawford, den förre tjejtjusaren och popsångaren från Filippinerna som uppträdde i svensk TV som 15-åring, spelar Cheche, den gravt handikappade pojken som den av tvivel anfrätte Fader Merrin och hans kollega Rachel tar på sig att försöka kurera. Den arkeologiskt bevandrade Merrin och Rachel har kallats till en kyrka man funnit i sanden utanför Nairobi i Kenya, en 500-talskyrka som är i skick som ny vilket tyder på att den begravdes direkt efter att den byggts. Det visar sig att den byggts ovanpå vad som tycks ha varit en hednisk kyrka, kanske rent av en där Satan själv dyrkades. Brittiska trupper har till uppgift att gräva fram samt bevaka kyrkan, så när två soldater hittas ritualslaktade nere i kryptan tar majorens (Ralph Brown, precis som i den andra versionen som väl är) goda humör och respekt för det lokala stamfolket slut. I en upphetsad situation avrättar han en ung kvinna med berått mod (eller om det var en pistol), och härefter är han sig inte längre lik. Till skillnad från Exorcisten: Begynnelsen är det däremot bara majoren och Cheche som uppträder alltmer aggressivt och demoniskt, och den där undergångsstämningen som trots allt infann sig mot slutet av Exorcisten: Begynnelsen märker man inget av här, tyvärr.

Avslutningen av filmen är ett försök att intellektualisera Merrins grubblande och tvivel på Guds existens och helande kraft. Medan han i den andra filmen bokstavligen slogs så det osade svavel är det väldigt lite av det här. I stället får vi följa en alldeles förbluffande träig konversation mellan prällen Merrin och den besatte Cheche (som när Fader Merrin den äldre, alltså Max von Sydow, har sitt berömda snack med Herr Döden under ett schackparti i Det sjunde inseglet), som antagit ett mer feminint utseende. Jag har dock svårt att ta denna knasi-intellektuella debatt på fullt allvar och tänker ibland att Fan, här sitter man och tittar på när Bombi Bitt kastar mineralvatten på en filippinsk smörsångare i skitiga kalsonger ute i den marockanska öknen. Nä, ge mig Peter Stormares version av Satan i stället (Constantine), den var djävulskt rolig!

Den ångestridne Fader Merrin förlöses i finalen, och får äntligen reda på vad som hade hänt om han handlat annorlunda i filmens inledande sekvens från andra världskrigets Holland (den scen som stulits från Sophies val). Tidigare har Satan så träffande påpekat för Merrin att "Du hatar Gud, för Gud ger skuldkänslor!" Så sant. I två tusen år har ett par miljarder människor hållits i schack av svartrockarna genom att ge folket skuldkänslor och ågren för blotta tanken på att synda. "Får det vara en kaka till?" "Oh nej, inte ska jag...!" Som om inte detta opium räckte för att förvandla folket till dumdryga drönare uppfann man den alldeles infernaliskt väl ut- och genomtänkta arvsynden. Enligt den kristna läran föds vi som syndare, och hela livet är en enda lång Golgata för att göra bot. Nä, fy Fan för Gud (hamnar jag i Helvetet nu...får man ha julgran?)!