En pluton engelska elitsoldater är ute på övning i det skotska höglandet. Direkt stöter de på patrull (bokstavligen…), i och med att deras tilltänkta övningsfiende blivit attackerade och slitna i stycken av nån sorts ludna varelser, som vad det lider visar sig vara inget annat än hederliga lycantroper, det vill säga varulvar.

För en som anser att En amerikansk varulv i London (John Landis, 1981) är den bästa, blodigaste och roligaste varulvsfilmen någonsin, är det lätt att vara skeptisk till ännu en varulvshistoria som utspelar sig i Det Förenade Kungadömet (som är Storbritanniens officiella namn) – även om denna film nu råkar vara helt och hållet inspelad i Luxemburg, precis som på det glada 1970-talet, då europeiska samproduktioner inte alltför sällan letade sig till både Luxemburg och Liechtenstein.

En stund in i filmen tycks farhågorna besannade, men det dröjer inte länge innan tvivlen åter tär mig. Filmen är faktiskt inte så pjåkig. Visst, det är absolut ingen rysare, den är inte ett dugg spännande, precis så som eder skribent inte finner filmer som de tre Alien-uppföljarna spännande, då dessa alla är i total avsaknad av den krypande spänning och mästerligt iscensatta skräckstämning som ju präglar originalet från 1979.

I stället ska Dog soldiers, likt Alien-uppföljarna, ses som den actionfilm den är, där striden mellan man och best faktiskt pågår större delen av filmens 103 videominuter, och det finns faktiskt inte en död punkt i den. Visst är den full av de gamla vanliga klichéerna som så ofta präglar denna sorts grabbiga filmer: den grovkorniga humorn och den ensamma, starka och smarta tjejen, och det finns till och med plats för den fina gamla regeln som säger att den som visar upp foto på fru eller flickvän ska dö.

Det enda man egentligen saknar är en svart kille som sen dör i början av filmen. Själva inramningen, ett gäng människor som försöker hålla stånd mot en massa, en mobb av okända, är ju klassisk, och känns igen från gamla rasistiska indianfilmer, men även höjdarfilmer som Night of the living dead (1968) och Attack mot polisstation 13 (1976). Rovdjuret (1987) får väl också anges som referens i detta sammanhang.

Debutanten Neal Marshall, som har skrivit både manus och regisserat, har garanterat sett de flesta filmerna i genren, och vet hur man effektivt och effektfullt iscensätter den här typen av film. Det är subjektiva kameror (med svartvitt foto) för varulvarna, ryckiga handkameror och snabba klipp i stridsscenerna och befriande skämt i de mest oväntade (och även väntade) situationer. Dessutom är Mark Thomas musik alldeles perfekt. Den finns där i bakgrunden och förstärker det vi alla ser, men den tar aldrig över huvudrollen, så som den ofta gör i sämre filmer. Filmer där filmmakarna helt enkelt saknar förmågan att skapa nånting spännande, obehagligt eller överraskande, och i stället tar till överdriven musik och öronbedövande ljudeffekter (som i Long time dead, 2002, och kommande Darkness falls, 2003).

Det är icke utan glädje jag kan konstatera att denna film är mycket underhållande, och väl värd hyrpengarna. Lova bara att du hyr eller köper En amerikansk varulv i London sen…(se bara upp för den usla uppföljaren, En amerikansk varulv i Paris, 1997)!