Då filmmediet var nytt fanns inom spelfilmen två olika riktningar som kämpade om publikens gunst, den berättande filmen och "cinema of attractions". Det senare film helt uppbyggd av olika primitiva specialeffekter. En riktning som hade en kort blomstring kring sekelskiftet, med den franske regissören Méliès som mest framstående representant. (Videon till Smashing Pumpkins Tonight, tonight bygger på dennes filmer.) I slutänden var det emellertid den berättande filmen som vann den stora publiken. Något som säkert varit gynnsamt för filmens utveckling och inte minst för dess accepterande som konstform, men som medförde det negativa att en bedömningsmall blev allenarådande. En mall som sa att all film måste ha en sammanhängande berättelse och, för att verkligen bedömas som sevärd, en djupare innebörd. "Cinema of attractions" sentida ättlingar musikalen och actionfilmen har därför nästan alltid fallit tillföga i konflikten mellan intention och anpassning. Renodlad "cinema of attractions" finner man idag endast inom porrfilmens värld.

Franska actionfilmen Dobermann är därför enligt gängse kritiska mall en riktig skitfilm. Garanterat fri från budskap och med en handling regissören enbart tycks ha funnit i vägen är den det närmsta "cinema of attractions" jag sett i en modern spelfilm. En film fullpackad med udda men tuffa brottslingar (en man i prästmundering som verkligen går in i rollen, en stor buse som är barnsligt fäst vid sin hundvalp, en man vars ex hela tiden ringer honom på mobilen i de mest olämpliga situationer, och så Dobermann, tuffast av dem alla, och hans dövstumma flickvän), löjligt överdimensionerade vapen, sex, knark, transvestiter, coola repliker, pang-pang och blod. Tarantino på LSD, typ.

Och det är helt fantastiskt. Efter en tredjedel av filmen bryr jag mig inte om att handlingen är obefintlig. Det är något om brottslingar från hela landet som strålar samman för en rånkupp i världsklass och en polisman som om möjligt är ännu mer hänsynslös än de. Men som redan konstaterats tycks regissören själv ha varit helt ointresserad av handlingen och man får intryck av att betydelsefulla förklarande scener klippts bort bara för att öka tempot. Efter halva filmen ger jag så även upp mina moraliska betänkligheter mot 100%-igt underhållningsvåld av grymmaste slag. (T.ex. finns en scen där en MC-polis får en handgranat instoppad innanför hjälmvisiret och kastas ut ur en framrusande bil.) Det är ju så infernaliskt kul!

Kul därför att filmen är genomsyrad av en mörk, absurd humor och därför att den är så överdriven att den helt enkelt inte går att ta på allvar. Fast överdriven på ett snyggt sätt, även om den går emot rådande trend inom actionfilmen genom att satsa mer på intensitet än koreografi. Vilket gör den långa slutuppgörelsen inne på en dekadent nattklubb till en nästan fysisk upplevelse. Allt jag kan tänka medan jag ser den är: "Wow!" Allt jag kan tänka en kvart efter filmens slut är fortfarande: "Wow!" Sedan önskar jag att filmen varit en halvtimme längre, eller varför inte en timme?

Med andra ord: Tycker du våld är kul? Tycker du moral är överskattat, i alla fall på film? I sådana fall är Dobermann filmen för dig. Och även om du svarar nej på båda frågorna skulle du garanterat låta dig ryckas med om du ändå såg den.