Det dröjde 36 år, men nu är den här: uppföljaren till Disneyfabrikernas roligaste och mest folkkära långfilm någonsin: Djungelboken 2. Det är inte ofta en uppföljare dröjer så länge, men det händer. Psycho II (1983) kom 23 år efter originalet, så kanske detta är rekord. Den första Djungelboken var den sista under Walt Disneys ledning - han dog redan i december 1966, året innan premiären. Det är också den film, alla kategorier, jag sett flest gånger på bio, nämligen fem.

Jag gick inte mycket på bio som barn, kanske en gång om året. Det har jag tagit igen de sista 25 åren, men Djungelboken såg jag när det begav sig, och morsan köpte till och med soundtracket på LP i julklapp efter att vi sett filmen, julen 1968. Tyvärr är skivan borta, men jag har givetvis filmen på video, och jag kan alla låtarna så gott som utantill. Som tröst för att den LP:n försvann, har jag i stället köpt originalsoundtracket på LP. I vanliga fall köper jag Disneys filmer med originalljud, alltså ej dubbat till svenska, men för Djungelboken gäller förstås originalet, det jag växte upp med.

I originalet var mysfarbrorn Beppe (eg. Bertil) Wolgers idealisk som krambjörnen Baloo, men tydligen ville, eller kunde, inte Beppe sjunga, varför komikern Roffe Bengtsson (bägge dog en alldeles för tidig död) var den som fick sjunga klassiska ”Var nöjd med allt som livet ger”, som den svenska titeln nu lyder (i original: The bare necessities), och de andra fantastiska låtarna i filmen. Jazzmusikern Leppe Sundvall var en underbar Kung Louie och Olof Thunberg var den skräckinjagande Shere Khan, tigern. Och det är han faktiskt i uppföljaren också.

”Uppföljare”, ja…som med de flesta ”uppföljare” i filmens ibland underbara värld, är det inte en ny story vi får oss till livs, utan en upprepning av den förra. Man kalkerar av succén med den första filmen, och återanvänder de bästa och populäraste bitarna, så även i Djungelboken 2. Man till och med återanvänder flera av de populära sångerna, de sånger som gjorde originalet så unikt. Roliga och fräcka låtar, i stället för de sedvanliga, tårdrypande balladerna med mycket smör i. Humorn var #1 i Djungelboken, även i musik- och textvalet, och det är det som gjort den till den klassiker den är idag.

Historien i 2:an tar vid några veckor efter att den förra slutade, och Mowgli är uttråkad i människobyn. Han längtar tillbaka till djungeln, vilket han ger uttryck för i låten ”Djungelrytmer”, en låt Baloo skulle sjungit och dansat från början, men nu lät man i stället - symptomatiskt nog - den enda menlösa figuren från bägge filmerna, Mowgli själv, göra det, och då faller den platt till marken. Givetvis söker han åter upp Baloo, de käkar frukt, dansar, spexar och har det gött, men Shere Khan är Mowgli på spåren. Vi får likaledes återknyta bekantskapen med överste Hathi och elefantpatrullen, med Bagheera, ormen Kaa och aporna i ruinerna efter templet som raserades i den första filmen. Dock ingen kung Louie, som tycks ha abdikerat.

Men filmen blir bara en blek kopia av originalet, med sånger som varierar från halvbra till dåliga och tråkiga, och även om Rolf Lassgård gör en riktigt bra Baloo, kan ingen i världen ersätta Beppe & Roffe. Filmen lider självklart av att stå i skuggan av en så enorm succé som originalet, men det är smällar man får ta när man nu ger sig på en sån här utmaning. Fast jag kan inte påstå att man misslyckats. Hade inte originalet funnits, hade man säkert tyckt om denna uppföljare mycket bättre, men som det är nu blir det en svag trea.