Efter mästerverket Repulsion återvände Roman Polanski till det ursprungliga temat i hans debutfilm Kniven i vattnet – nämligen människors omvälvande möte med främlingar av annan börd. George (Donald Pleasence) och Teresa (Françoise Dorléac, Catherine Deneuves storasyster som dog året efter filmens premiär i en bilolycka) lever ensamma i ett stort slott vid brittiska sydkusten (där Sir Walter Scott lär ha skrivit eposet Rob Roy). Deras äktenskap frodas på att kunna leva ut andra roller än de officiellt traditionella. George var en gång affärsman, men föredrar nu att klä sig i kvinnokläder och jönsa runt. Teresa är å andra sidan en ytterst chic femme fatale, vars yngre ålder leder till grubblerier om hur dessa två ens slagit påsarna ihop. Nonsenslivet avbryts abrupt när den amerikanske gangstern Dickie (Lionel Stander) traskar in på deras egendom och låter dem förstå att han behöver ett gömställe där han kan vårda sin skottskadade kollega Albie (Jack MacGowran) emedan de inväntar sin boss.

Djävulsk gisslan, eller som den heter i en mer fascinerande originaltitel – Cul-de-sac (återvändsgränd), är en thriller utan spänning, en komedi utan skämt och ett relationsdrama utan några tydliga förbindelser. Man kan alltså fråga sig var filmens hjärta egentligen befinner sig. Jo, någonstans i Polanskis erfarenheter av rotlöshet (flyttade från Paris till Polen som ung, under kriget forcerad till koncentrationsläger och därefter på flykt med olika familjer för att därefter återförenas med sin far och långt senare flytta till först Frankrike och därefter England) är det en film om människor på väg någonstans utan ett angivet mål. Samtidigt också en film om klasstillhörigheter och skilda nationaliteter som skaver mot varann. I Repulsion kan man gissa att känslan av utrikes isolering var självupplevd av Polanski vid hans ankomst till England. I Djävulsk gisslan är det snarare upplevelsen av ingenmanslandet som dominerar. George har flytt civilisationen och funnit sitt slott och sin prinsessa, men hur han än försöker kan han inte värna om någon makt eftersom han inte besitter någon.

Intrigen i Djävulsk gisslan är inte lika viktig som dialogerna, vilka är lysande författade, men tyvärr är dess åsidosatthet ett tydligt minus. Det går inte att racka ner på att Polanski, med sin trogna manuskollega Gérard Brach, lyckats forma en helhetsstruktur som tematiskt håller ända in i slutet. Men det rent känslomässiga temat är betydligt fattigare och förlorar på att filmen är lite för lång. Känslan av en road movie som står still infinner sig, vilket gör att även de bitska diskussionerna förlorar en stor del av sin relevans. Hade jag levt vid dess premiär hade jag efter Repulsion sett Djävulsk gisslan som en besvikelse, även om den har några ordentliga höjdpunkter. Men även en svagare Polanski-film är avsevärt bättre än många andra regissörers främsta. Och angående Françoise Dorléac kan man enkelt påstå att hon hade blivit en lika stor stjärna som sin syster om hon hade överlevt 60-talet.