Franco Nero var en klassiskt skolad pojke från utanför Parma i Italien innan han kom till Rom runt 1964. Väl där gjorde han ett par märkliga sf-filmer för Antonio Margheriti (äks Anthony M. Dawson, som dog i fjor) innan han som 24-åring kontaktades av Sergio Corbucci för huvudrollen i Django. Nero var inte Corbuccis förstaval, eller ens hans andraval, men nu blev det han i alla fall. Kanske var det ett lyckat drag, kanske hade filmen blivit bättre om han inte varit så förbannat snygg, den gode Franco. Förvisso finns det nåt vemodigt över denne vackre man, ett sorgset drag som förlåter att han är så bildskön. Django är vek.

Inledningen till Django ger mig gåshud, på samma sätt som För en handfull dollar gör det. En schlager där en Rocky Roberts med klara Elviskomplex sjunger om Djanngggo, och en doakör som stämmer in - Djaangoooo, den måste man bara gilla. Lite melodramatiskt, sådär. Django släpar en kista (en riktig träkista, inte en av frigolit som man väl hade gjort idag) uppför en lerig backe (filminspelningarna startade i december 1965) i ett vintrigt landskap, och historien förtäljer att Sergio Corbucci bad Nero vandra ut ur bilden tills han inte längre kunde se filmteamet. Varpå dessa tog sitt pick och pack och åkte därifrån, utan stackars Nero. Ett practical joke.

Nåja, snart dyker vår hjälte på fem bandidos som piskar en grann tös, Maria, och som planerar att bränna henne levande på ett kors. Inga silkesvantar här, inte. Django kommer till hennes undsättning och mejar ner allt motstånd. Django är hård. Den granna damen, 26-åriga Loredana Nusciak, är inte mycket till skådespelare men desto mer kvinna, och hon hade året innan en av huvudrollerna i Arne Mattssons fantastiska vikingaäventyr Här kommer bärsärkarna. De slår i alla fall följe till närmsta krog/hotell/horhus, där hon tydligen har sitt levebröd. In träder en man som avkräver ägaren beskyddarpengar, något som knappast existerade på den tiden, utan är en sentida, italiensk gåva till mänskligheten från den sicilianska maffian, el mano negro (den svarta handen).

Inkasseraren larmar sin boss, major Jackson, en rasistisk officer från inbördeskriget som givetvis slogs för sydstatarna, medan Django var en yankee, en nordstatare. Django är god. Massaker på krogen vidtar, men Django låter majoren leva. Först senare inser vi Djangos motiv. Han frågar i alla fall majoren hur många fler män han har till sitt förfogande, och på svaret "48" säger Django coolt, att "OK, kom tillbaka med dem så fort du kan!". Django är tuff. Snart får vi veta vad kistan innehåller, och Django är inte nådig mot majorens folk.

Nu börjar dock berättelsen halta. Det visar sig att Corbucci glömt en ganska viktig punkt: han har inget manus. Vad göra? Jo, man tar ett juluppehåll i inspelningarna (som för övrigt besöktes av Sergio Leone, vars För en handfull dollar hade haft premiär den 18 december samma år), och kallar på brorsan, Bruno, som hjälper till med manuset. Nu blandar man in en story om guld som ska stjälas, och om mexikanska armén mot mexikanska bandidos, mot majoren och mot Django...filmen spårar ur en aning och man tappar lite av intresset, och inser att filmens rykte är betydligt överdrivet, helst efter Quentin Tarantinos upphaussning av den. Man vill så gärna att den ska vara bra, men det är den inte. Den lever på den första kvarten, men mycket mer var det inte, tyvärr.

Filmen blev en succé trots detta, och trots att den var den första western som drabbats av restriktioner på grund av dess våldsamma natur. Det var inte bara i hycklarlandet Sverige man förbjöd den, utan även i Finland och England. Nero blev internationell stjärna, om än i så gott som uteslutande B-filmer, lärde sig hyfsad engelska och började dubba sina egna roller. Han gjorde fler westerns för Corbucci, och 1987 kom den enda officiella uppföljaren, löjligt nog kallad Fruktad rebell här i Sverige, medan originaltiteln, Django 2: il grande ritorno ("den stora återkomsten") mer säger vad det handlar om. Det lär finnas ett 50-tal inofficiella uppföljare till Django, men efter den officiella tvåan tycks det ha upphört. Sergio Corbucci dog för övrigt tre år senare.

Nämnas kan också att fotografen Enzo Barboni fem år senare, som E. B. Clucher, skulle komma att göra succé med ovan nämnda Dom kallar mig Trinity - djävulens högra hand, plus uppföljaren och ett otal, allt sämre filmer med Terence Hill och Bud Spencer. Assisterande regissören Ruggero Deodato skulle tio år efteråt komma att uppnå världsrykte med våldsamma snutfilmen Live like a cop, die like a man!(med underbara svenska titeln Iskalla typer på heta bågar), två gånger totalförbjuden av den svenska censuren, därefter släppt 15 minuter kortare. Året därpå gjorde han De sista kannibalerna, klippt med knappt elva minuter. Sen kom den ena filmen, mer våldsam än den andra, med Cannibal holocaust som hans kanske mest (ö)kända, och som inspirerade till Blair witch project. Läs om dessa filmer här.