Brittisk film har varit på stark frammarsch de senaste åren och till skillnad mot Hollywood-filmen har den förmågan att oftare än inte vinna såväl publikens som kritikernas gunst. Detta har inneburit att film från öriket mer än tidigare ges ut på video även om den inte först har haft biodistribution här i Sverige. En av dessa filmer är Divorcing Jack av debuterande regissören David Caffrey, baserad på en kritikerrosad roman med samma namn av Colin Bateman, vilken själv överfört historien från bokform till filmmanus.

Det börjar med att den något försupne och högst kontroversielle Belfast-journalisten Dan Starkey (David Thewils från "Naken" och "Sju år i Tibet") på väg till en fest hemma hos sig själv träffar unga, vackra konststudenten Margaret. Hon sitter med en flaska vin på en parkbänk och väntar på någon som inte tycks dyka upp. Han håller redan på att dricka sig berusad och bjuder med henne på festen. Fast besluten att inte vara otrogen mot sin frostiga fru är han det förstås i alla fall. Och sällan har lite vänstertrassel fått så förödande konsekvenser ens i filmens värld. Dan finner sig snart vara en man jagad av såväl myndigheterna som tungt beväpnade lojalister och IRA. De enda som ställer upp för att hjälpa honom är en tuff amerikansk journalistkollega och en nunna som inte riktigt är vad hon ser ut att vara. I bakgrunden finns hela tiden den karismatiske försoningspolitikern Michael Brinn, av en sånär som på Dan enig journalistkår hyllad som Nordirlands enda hopp.

Filmens första 20-30 minuter är riktigt, riktigt bra. Särskilt scenen där Dan och Margaret träffas för första gången, vilken är lysande i all sin enkelhet. Och den efterföljande festsekvensen är inte mycket sämre den. Bara en sådan sak som att man har den goda smaken att spela ultimata partylåten "White Riot" med the Clash... Guldstjärna i kanten för det.

Så långt är jag beredd att skriva under på videofodralets enda omdöme, från Uncut Magazine, som säger att: "Divorcing Jack är den bästa filmen från Storbritannien sedan Trainspotting." Sedan inser jag att detta skrivits av någon som inte sett resten av filmen. Inte för att det plötsligt blir dåligt, men väl mycket mindre bra. Trots en handling uppbyggd av starka kort som kärlek, politik och rått våld vill det sig inte riktigt. Allt mer börjar den likna en vanlig dussinthriller. Spännande men föga originellt.

I slutänden finns sedan allt för lite logik och allt för mycket sensmoral. Det som började med ett fånigt lyckligt leende slutar med en gäspning. Fast på det hela taget är Divorcing Jack ändå en hyfsat sevärd film. Förutom den mycket bra inledningen bjuder den trots allt även på en del högklassigt skådespeleri, ganska många skratt och härlig nordbrittisk dialekt. Några döda stunder har den inte. Så debutanten Caffrey lär få en ny chans och då kan det mycket väl bli en film som fler än Uncut Magazine jämför med "Trainspotting".