Ende sonen Kale får en dag följa med sin far ut i vildmarken för att fiska. När det inte nappar föreslår fadern en paus och halar fram två kalla Cola. Det är inte burkvarianten utan den klassiska, som porlar av ungdom, och medan de står där med var sin flaska i handen berättar Kale sådant som en far vill höra av sin son om kärlek och framtid; ensamma ute i vildmarken är far och son tajta. På hemvägen förändras emellertid allt av en trafikolycka. Någon vanlig, enkel krock ute på den ensliga landsvägen är det inte fråga om. Nej, vi får vara med om en hejdundrande krasch av actionmodell. Kraschen kommer överraskande och tumlar om oss rejält. Bara Kale överlever, men hur ska en faderlös grabb klara sig i den stora världen? Ett år senare har Kale förvandlats till en slacker som sover bort tiden i skolan. När en lärare ifrågasätter hans attityd och undrar vad fadern skulle ha tyckt om att han skiter i allt, svarar Kale med att slå ner läraren. Vid den efterföljande rättegången döms han till tre månaders husarrest och det är när han får på sig den elektroniska fotbojan som förhindrar honom att lämna hemmet som Disturbia börjar på riktigt. Det är också nu som filmen blir en modern version av Alfred Hitchcocks klassiker Fönstret åt gården även om filmmakarna ingenstans ger oss den minsta vink om det.

Bland de saker som gör Hitchcocks film till ett mästerverk är att filmen konsekvent låter åskådaren få dela James Stewarts voyeurism. Vi smygtittar tillsammans med honom på vad som sker hos grannarna, men vi kan själva inte delta i det som sker eftersom vi inte kan flytta på oss. Voyeurism var ett favorittema för Hitchcock, men det temat är inget regissören D. J. Caruso och de övriga bakom Disturbia bryr sig om. De siktar på att locka en tonårspublik och försöker piffa upp historien med ungdomliga ingredienser utan att ha någon bärande ide. Man plockar in saker i handlingen utan att fundera över helheten, vilket gör filmen onödigt konturlös. Den som är snäll kan tycka att den inledande kvarten är till för att ge någon form av psykologisk förklaring till varför Kale hamnar i den kriminella sitsen med fotboja. Med nye tonårsidolen Shia Lebeouf i huvudrollen, så måste Kale helt enkelt vara en hyvens grabb och inte något rötägg. Att inledningen dessutom möjliggör lite produktplacering och en actionscen är inget som filmbolaget gråter över. När Kale väl fått på sig fotbojan utspelar sig dock handlingen inom ett klart begränsat område: hans hus i en vacker förortsidyll. Kale får vackert sitta hemma och för att få dagarna att gå börjar han med spionera på grannarna. Från början är han mest intresserad av den unga nyinflyttade granntjejen Ashley (Sarah Roemer), men när hon kommer på honom flyttas intresset över på Mr Turner (David Morse). På nyheterna pratar man om en seriemördare som härjar i staden och Kale börjar tro att det kan vara den obehag¬lige grannen.

Snart är också Ashley och kompisen Ronnie (Aaron Yoo) med och Spanar på Mr Turner. Till sin hjälp att spana har ungdomarna hela kittet av det senaste inom hemelektroniken såsom datorer och mobiltelefoner. Visserligen placerar skakiga videobilder och tekniska prylar Disturbia i dagens moderna samhälle, men när det kommer till spänning så håller sig filmen till gamla beprövade trick. Det gäller inte minst filmens upplösning då ovädret slår till med häftiga blixtar och D.J. Caruso hittar in i något som måste vara en katakomb under det fina villaområdet. Riktigt var vi hamnar är svårt att se eftersom det är mörkt, men vår hjälte får hur som helst bokstavligen vada i skräckklichéer därnere. Finalen är riktigt hafsig och Disturbia som helhet en stor besvikelse. Jag såg trailern för några månader sedan och har ända sedan dess varit nyfiken på filmen. Tyvärr infriar filmen ingenting av det som trailern lovar och det känns som om Hollywood lägger ner mer omsorg på att göra en bra trailer än en bra film?