Dirty Duck är möjligen julhelgens snuskigaste anka, men når ändå aldrig upp till de höjder dess förebild Fritz the Cat (Ralph Bakshi, 1972) gjorde.

Idag är den dag då Willard ska be Suzy om hennes hand, även om det egentligen är helt andra kroppsdelar han har i tankarna. Visserligen har han aldrig ens pratat med henne tidigare, men DET ÄR JU EN SÅ SUVERÄN DAG!! Även om bilen inte startar, och han får ta bussen till kontoret där även Suzy jobbar. Det är nåt med försäkringar. Försenad får han en avhyvling av sin (o)kvinliga boss redan vid stämpelklockan, och får höra att han sedan länge står högst upp på hennes Skit-lista. Men VILKEN DAG DET ÄR! Han hämtar två koppar rykande heta koppar kaffe, och går in till Suzy för att smöra. Hon ser förstås inte honom, och reser sig upp ur stolen just som han anländer, och spiller ut det rykande heta kaffet rakt över stackars Willard. Det gjorde ont. Men det gör säkert mer ont att hon kallade honom tönt och hotade med stryk om han inte försvann på stört. Så nu drar en något luggad Willard ut på stan, bedrövad över att det kunde gå så illa.

På stan träffar han Dirty Duck, och de slår följe. De hamnar på en landsväg där de möter Frank Zappa innan de fortsätter vidare mot nästa stad. De träffar på två svarta, nakna feminister och en svart hallick som de utbyter lite flummiga tankar och åsikter med, innan de får skjuts av en riktig redneck-chaufför. Så mycket mer händer inte innan de återvänder till Dirtys lägenhet, där denne nu klär av sig och avslöjar två enorma bröst. Dirty Duck är en hona...öhh, höna! Nä, vad heter en honanka? Ankhona? Jaja, Willard blir i alla fall alldeles till sig och kastar sig över den kåta ankan, och så fick även denna film ett lyckligt slut. Go fuck a duck! som man säger.

Animeringarna påminner om både Terry Gilliams alster för Monty Python, som Per Åhlin (Dunderklumpen, Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, Hundhotellet) och Beatles filmer på 1960-talet, till exempel Yellow submarine. Charles Swenson gjorde ett par animerade långfilmer till, exempelvis Twice upon a time, 1983, samt animeringarna för kultfilmen The naked ape (1973) och manus till bisarra komedin Flush (1977) innan han tycktes dra sig tillbaka efter att 1991 ha skrivit manus till Spielbergproducerade Resan till Amerika - Fievel i vilda västern, samt regisserat ett avsnitt av TV-serien Rugrats. Plötsligt dök han upp 2002 som producent åt en rysk, animerad kortfilm, Bookashky, som vann pris både i Rio de Janeiro och Uppsala året efter. Sen dess har det åter varit tyst.

Bland dem som stod för manus i denna Roger Corman-produktion märktes Mark Volman och Howard Kaylan, mera kända som musikerna Flo & Eddie som spelade med Frank Zappas Mothers of Invention ett par år i början av 1970-talet. De lånade även ut sina röster åt Dirty Duck, liksom till två olika Swenson-serier för TV. Aynsley Dunbar och Don Preston var två andra från Mothers of Invention som lånade ut sina röster till Ducken, liksom Cynthia Adler från Knightriders och Jöelle Lequement/Janet Lee/Joelle Lyons, som medverkade i ett par sexploateringsfilmer efter detta, varav två av Jess Francos mer udda och okända filmer. En av dessa heter faktiskt Two female spies with flower panties (1980), vilket låter som en mycket bra film. Lurene Tuttle från Sheriffen som vägrade att dö/Walking tall (1973) medverkade också, vilket hon gjorde i alla Swensons filmer.