Sammanfattning: En mindre pinsam, mer absurd dansk The office. Där har du Direktören för det hela i en kort paketering. Så mycket mer behöver du inte. Tycker du sedan som jag att The office är skitkul (både engelska och amerikanska) kommer du ha riktigt roligt. Det märks att von Trier bara rent igenom har haft riktigt festligt när han skrev och sedan gjorde den här filmen vilket vi som åskådare bara får buga och tacka för. Filmen blev någon sorts lekprojekt, möjligen som en produkt av rastlöshet mellan tagnigarna i von Triers avslutande Amerika-trilogi Wasington. Direktören för det hela handlar om en direktör för ett företag som aldrig har avslöjat för sina anställda att det faktiskt är han själv som är just direktör. När företaget är på väg att säljas och därigenom läggas ner anställer han en skådis för att inta rollen som direktör och förklara läget för sina anställda. Självklart blir det inte riktigt så enkelt som han tänkt sig…

Estetiken känns som hämtad ur The office (det känns som jag kommer återkomma till den där serien en hel del i en här recensionen, men likheterna är löjligt tydliga) med möjliga inslag från världens bästa ungdomsserie Spung. Estetiken känns också som genomgående menad och lekande enkel. Även om jag är fullt medveten om von Triers nya regissörsknep, automavision (ett program där du låter en dator välja ut lämpliga kameravinklar inför varje tagning), så känns kopplingarna till The office ändå kristallklara. Bländaren flyger ibland upp och titt som tätt klipps filmen utan någon som helst oro om kontinuitet eller ljusföljder. Kameran leker med zoom och hoppar och skakar utan att det för den delen känns jobbigt. Allt som allt bygger estetiken på den surrealistiska känslan. Den surrealistiska känslan ja, detta är som sagt en galet absurd film. Om vi lägger estetiken åt sidan så är ett par av karaktärerna från Direktören för det hela direkt plockade ur amerikanska The office, detsamma gäller också tematik i koppling till handling. Sammantaget kommer man inte ifrån att det ändå är skitroligt, karaktärerna är helt utan nyans och otroligt stereotypa för den här typen av arbete vilket bara gör det hela än roligare. Sen är Jens Albinus riktigt bra som en medioker, om inte dålig, skådis som försöker agera översittande direktör inför frågande och underliga underhuggare.

von Trier förklarar i inledningen med en voice-over att filmen inte har någon mening att driva med företagsvärlden eller dylikt utan vi bör betrakta verket endast som det är. En van filmtittare och intresserad vet att von Trier gillar att leka med regler. Jag kommer ihåg från intervjuer i samband med Dogma-manifestets release (i efterhand då, jag var liten 1995) hur Vinterberg och von Trier menade att man skapar nyskapande och en annan form av frihet genom att arbeta kring nya regler. Med detta i baktanke och även att Lars von Trier är en provokationens mästare kan man ju tolka hans voice-over i filmen lite hur man vill. Jag kan personligen känna att den blir lite överflödig, men å andra sidan är inte det här en film som man bör överanalysera. Sitter du tillbakalutad i fåtöljen och bara njuter av de härliga karaktärerna och den underbara absurdheten kan en normal-Svensson inte ha tråkigt. And that's that.

Kuriosa: Regissör von Trier inledde med den här filmen en form av tävling som han valt att kalla "Lookeys". Tävlingen går ut på att under tre filmer lyckas finna så många former av "felplacerade element" som möjligt. Priset är en större summa pengar och en roll i en av hans kommande filmer.