Denna produktion från Hallmark får mig att tänka på min första kontakt med tv-kanalen. Det var en söndagseftermiddag för drygt ett år sedan då jag kände mig sensationellt illamående efter en blöt kväll. Mina vanliga botemedel, Alvedon och Fefferonipizza, hade ingen hjälp att erbjuda. Zappandes på tv slumpade det sig som så att precis när jag zappat fram till Hallmark tappade jag fjärrkontrollen på golvet, vilket ledde till att batterierna trillade ur och rullade under soffan. Hallmark är vanligtvis en kanal som visar egenproducerade ointressanta dramer om gråtande kvinnor, små pojkar och rådlösa män. Nu visades dock en film om hur en grupp människor gick in i en grotta och hamnade i en värld inuti jorden, där röda dinosaurier existerade tillsammans med märkliga ödlemän samt en rödhårig kvinna som klättrade uppför branta stup som en apa... eller nått. Filmen visade sig vara en miniserie i två, efter varandra, visade delar som pågick i vad som kändes vara över sex timmar. När det hela var över låg jag formad som ett frågetecken i soffan och undrade vad jag just hade sett för märklig soppa. Det händer än idag att jag får flashbacks från denna underliga film, senast nu när jag såg Dinotopia...

Dinotopia handlar, precis som titeln skvallrar om, om ett ”paradis” där människor och dinosaurier lever tillsammans i vad som påminner om medeltidsmiljö, med en del moderna inslag och med sträng moral. Det och att dinosaurierna faktiskt kan tala(!). I denna värld hamnar halvbröderna Karl och David efter en flygolycka där deras plan kraschar i havet. De råkar ut för diverse enastående strapatser tillsammans med deras nyfunna dinosaurievän Zippo som ständig sidekick, vilken mer än lovligt påminner om Jar-Jar Binks.

Jag kan inte för allt i världen förstå vem det är som sitter och fabricerar ihop alla dessa dinosauriehistorier hos Hallmark. Ok, jag kan förstå om man tycker det är upphetsande med färgglada dinosaurier, ödlemän som kidnappar fina damer och vildkvinnor som klättar uppför stup, men vad får man ut av talande dinosaurier med samveten som en korgosse? Filmen som sådan är om inte direkt dålig, så fantastiskt förvirrad. Allt rusar fram i en takt som gör det omöjligt att förstå varför, hur och vad som sker. Anledningen till detta är att Dinotopia är en miniserie som gjorts om till en långfilm, vilket lett till att den är kraftigt nerklippt (läste någonstans att tv-seriens tre delar tillsammans är på sex timmar). Dinotopia saknar därför det långsamma halvflummiga tempot som gör den till den febertripp som kännetecknar en äkta Hallmarkdinosauriefilm. Även om det verkligen andas usel tv-produktion över det hela så tycker jag att du istället ska ha som tradition att se ett par timmar i vecka på tv-kanalen Hallmark istället.

För barn fungerar nog detta bättre. Precis som Bananer i Pyjamas innehåller filmen märkliga talande figurer i en surrealistisk miljö.