Jag är 26 år gammal. Alltså är jag ungefär dubbelt så gammal som den publik vilken Disneys filmer främst riktar sig till. Man kan därför kanske tycka att jag inte är lämplig att recensera deras senaste "klassiker", att jag borde överlåta det på någon betydligt yngre. Men visst är det så att det även för många vuxna blivit en tradition med den årliga Disney-filmen någon månad innan jul, och inte bara för att man har barn som vill se den. Så visst kan en 26-åring recensera Disney. Förutsatt givetvis att han inte inbillar sig kunna säga något om vad barnen kommer att tycka. Och att barnen älskar Disneyfilm är väl förresten en självklarhet. Disney skulle inte lägga ner så mycket pengar och möda på sina filmer om de inte var helt säkra på att dessa skulle gilla det.

(Men är inte dinosaurier hopplöst ute efter "Jurassic Park"-trenden för några år sedan? Den tanken har framförts av mer än en person. Givetvis är det inte så. Lika lite som det blev ute med rymdfilm efter "Star Wars". Må sedan vara att den värsta prylhysterin dämpas av att barnen redan har en massa dinosaurieprylar därhemma i källargarderoberna.)

Dinosaurier handlar hur som helst om Aladar, en ...saurus-nånting vilken då han ännu ligger i sitt ägg på underliga vägar förs till en liten ö där det inte finns några andra dinosaurier, men väl en koloni lemurer. Han blir adopterad av dessa och växer upp till ett bekvämt och fredligt liv. Sedan kommer katastrofen. Ett meteoritregn föröder lemurernas ö och tvingar Aladar att med sin adoptivfamilj på ryggen fly över havet. På andra sidan, i ett land täckt av öknar, slår de följe med en stor flock andra dinosaurier av olika sorter som är på väg till en grönskande dal. En resa under vilken vattenbrist och förföljande köttätardinosaurier utgör ständiga hot.

Spännande? Sådär. Men huruvida det är spännande eller inte är som jag ser det av mindre vikt. Filmen är nämligen den första årliga Disneyfilmen som inte är tecknad. Istället har man precis som i "Jurrasic Park" datoranimerade dinosaurier i filmade miljöer. Ett traditionsbrott av värsta sorten med andra ord, något som kommer att göra väldigt många väldigt besvikna. Dessutom gör avsaknaden av såväl människor som mänskliga miljöer att det hela känns för distanserat. Trots att Disney verkligen lyckats "förmänskliga" dessa urtidsdjur, ge dem en uttrycksfullhet som i verkligheten inga djur besitter. Härmed står det alltså klart att Disney helt brutit med sin ärorika tradition både vad avser form och innehåll. Barnen kanske inte bryr sig alls, men vi nostalgiker gråter blod.

Animationerna är dock imponerande, och särskilt det sätt på vilket de förts in i de filmade miljöerna. Så förutom till de under tretton rekommenderas filmen också till alla som är speciellt intresserade av dataanimation. Inte till några andra.