Familjens alla helgmiddagar tillsammans med farfar - som var nazist - har satt sina spår hos den tyske regissören Dennis Gansel. Han gillade sin farfar, trots att han aldrig har förlikat sig med dennes livsval. Som filmskapare försöker han reda ut nazismens mekanismer och förstå vad det är i ideologin som lockar. Varför attraheras unga människor i dagens Tyskland fortfarande av en så människofientlig ideologi, när vi har facit av Nazitysklands terror? I sin förra film, Führerns elit, lyckades Dennis Gansel hitta en intressant infallsvinkel genom att berätta om livet på en av Hitlers elitskolor. Skildringen av pennalism i Führerns elit hade vissa likheter med den i Ondskan, och i ankdammen Sverige hamnade filmen ofrånkomligt i bakvattnet på Mikael Håfströms film, trots att Führerns elit både var bättre och mer komplex. Dennis Gansels nya film Die Welle utspelar sig också i skolmiljö, men den här gången befinner vi oss i nutid. Filmen bygger på verkliga händelser från en high school i Kalifornien 1967. Där försökte läraren Ron Jones genom ett experiment visa skeptiska elever hur nazismen kan uppstå. Sedan eleverna hade valt en ledare urartade experimentet snabbt och på mindre än en vecka förvandlades eleverna till de nazister de sa sig aldrig kunna bli. Händelsen skildrades 1981 i boken The Wave, som samma år även blev tevefilm.

Nu har Dennis Gansel uppdaterat The Wave och flyttat berättelsen till en mindre stad i Tyskland. Jürgen Vogel spelar den populäre och vidsynte läraren Rainer Wenger som tilldelas uppgiften att under skolans projektvecka undervisa i autokrati, det vill säga diktatur. Till elevernas stora besvikelse börjar han prata om nazismen. De är inte roade av att återigen behöva tugga i sig samma smörja som de hört miljontals gånger förut. En Hitlerregim skulle enligt dem inte kunna uppstå i dagens upplysta Tyskland. Läraren är av annan åsikt och ber därför eleverna vara med på ett experiment. Till att börja med får de välja en ledare och valet faller inte särskilt överraskande på honom. Därmed är hans ord lag och nu kräver han hård disciplin, vilket bland annat innebär att eleverna måste begära ordet och resa sig om de vill säga något. Bakom de stränga kraven finns emellertid en gemenskap som de flesta elever gillar. De stärker sammanhållningen genom att bära likadana skjortor, skapa en logga och ta sig namnet Die Welle (Vågen). Det entusiastiska grupptrycket blir allt större och de tveksamma eleverna får plötsligt välja mellan att tumma på sin individualitet och rätta in sig i ledet, eller att hamna utanför gemenskapen.

Utvecklingen i Die Welle går rasande fort, och Dennis Gansel berättar sin skrämmande historia rakt upp och ner. Ibland är filmen lite kantig, men han lyckas på ett övertygande och begripligt sätt lyfta fram mekanismerna bakom fascismens frestelser. Det är en kraftfull film som med hjälp av handkamera och snabba klipp försöker nå en yngre publik, och han visar på hur viktigt internet har blivit i ungdomars vardag. Jag tycker inte att Die Welle är lika bra som Führerns elit, men fängslas ändå av den välspelade och ruggiga historien. Det märkliga är att filmen är som mest skrämmande, när den skildrar vardagliga händelser som ungdomarnas beachparty. Bilderna från festen på stranden förmedlar inga våldsamma saker, bara en stor längtan efter ett meningsfullt liv. Det saknar tyvärr alltför många människor i det moderna samhället.