I USA heter den fjärde filmen om John McClane Live Free or Die Hard medan den i Sverige döpts till Die Hard 4.0. Möjligtvis låter den amerikanska titeln häftigare i actionöron, men i sin enkelhet är den svenska roligare och mer träffande. Vad det handlar om är alltså den fjärde versionen av John McClanes hjältebravader och den här gången räddar han vårt datoriserade samhälle. Die hard 4.0 utgår från Amerikas beroende av den nya teknologin och hur samhället, mer eller mindre, är styrt av datorer. Det gäller i princip allt från elförsörjning och trafiknät till finansvärldens hjärta på Wall Street. Kan man ta över datanätet så kan man skapa ett enormt kaos och komma åt ofattbara summor pengar, vilket är exakt vad berättelsens terroristliga planerar att göra. Med hjälp av ett antal aningslösa hackare lyckas de knäcka datorsystemens koder och systematisk ta över alla viktiga datasystem. Men när ligan börjar verkställa sin stora kupp har de inte längre något behov av sina hackare och för att inte lämna några spår efter sig börjar de likvidera dem. Det våldsamma dataintrånget sätter fart på alla cybersnokar hos FBI som snabbt intresserar sig för landets alla kända hackare. För att snabbt ta in dem till förhör tar FBI hjälp av polisen och så kommer det sig att John McClane under sitt nattpass tvingas åka och plocka in dataspolingen Matt Farrell (Justin Long). Han knackar på grabbens dörr precis innan mördarna anländer och sedan brakar helvetet lös i känd Die Hard-anda.

Manuset är löst baserad på en tidningsartikel och uppslaget saknar inte möjligheter till en riktig intressant och dagsaktuell berättelse, men det är filmskaparna inte intresserade av. De äger en formel som framgångsrikt fungerat tidigare och följer den nästan slaviskt. Det är anmärkningsvärt att man åter igen lyckas använda samma berättelse som för nitton år sedan, för med några få undantag är Die hard 4.0 uppbyggd efter samma mall som den första filmen. Här finns åter igen den militära disciplinen och precisionen i terroristernas kupp; ett evigt klättrande i hisschakt och katt och råtta-leken mellan terrorristledaren och John McClane. Liksom tidigare möts de inte öga mot öga förrän mot slutet, men de snackar hela tiden med varandra via telefon. Den här gången heter mästerbrottslingen Thomas Gabriel och är en smågalen dataexpert som har sparkats av militärledningen. Han spelas av Timothy Olyphant som är okej utan att nå till samma höjder som Alan Rickman i den första filmen. Till detta kan man lägga att Bruce Willis den här gången får slåss mot en kvinnlig motståndare i form av Gabriels högra hand den eleganta och hårdsparkande Mai Lihn (Maggie Q).

John McClane beklagar sig och muttrar över att behöva slå en kvinna eftersom den ädle polisen inte slår kvinnor. Han borde kanske också beklaga att hon är tjugo år yngre och slåss i högklackat. Det blir nämligen rätt patetiskt och slagsmålet visar att Bruce Willis inte längre är någon ungdom. Det kan inte några snabba klipp trolla bort och Mai Lihn förvandlas mycket riktigt snabbt till en ”chinese bitch” som ska förgöras. Det är inte särskilt kul. Över huvud taget har Die hard 4.0 förvånansvärt lite befriande humor. Vilket är märkligt med tanke på att humorn och de vassa replikerna ligger bakom mycket av den första filmens storhet. I Die hard 4.0 satsar man i stället allt på så många och spektakulära actionscener som möjligt. Några är visserligen imponerande, som när en bil kolliderar med en helikopter, men i slutändan känns den svulstiga mängden action mest som ett självändamål. Actionscenerna är också så pass overkliga och överdrivna att vi förlorar intresset för karaktärerna. Det känns aldrig som de är i någon riktig fara trots allt skjutande och alla explosioner. Den riktiga spänningen infinner sig därför aldrig och det är bara att konstatera Die hard 4.0 är den sämsta filmen i serien.