För ett par år sedan kom jag för första gången i kontakt med de gamla James Bond-filmerna. För att vara ärlig har jag endast sett Golden Eye av de nya filmerna och en handfull gamla filmer, då främst med Roger Moore i titelrollen. Ändå känns det som att jag känner till karaktären James Bond ganska bra. Han ändras ju inte speciellt mycket för varje film, och är ju alltid skräddad efter samma formel: en cool agent med bra utseende räddar världen med hjälp av sin knivskarpa intelligens, sitt sinne för humor och så får han alltid de vackra kvinnorna. Dessutom ska en elak och intelligent skurk vara med, med vilken James Bond stöter ihop med i början, varefter en vendetta skapas mellan de två. Denna skurk ska givetvis ha en sidekick som har mer muskler än hjärna och som följer sin boss minsta vink. Så får man heller inte glömma bort de smarta uppfinningarna vår hjälte använder för att kunna rädda världen. James Bond är helt enkelt supersnobbarnas superhjälte.

I Die Another Day bryts inte det här mönstret nämnvärt, om alls. Handlingen utspelar sig i Nordkorea och gränsen mellan detta land och dess demokratiska granne i söder, Sydkorea. (Där har jag för övrigt varit, om någon undrar.) När vår hjälte sedan blir förrådd av någon och därefter fängslas börjar vår hjälte ruva på en gruvlig hämnd. I jakten på förrädaren leds han snart av spåren till Playboy-miljardären Gustav Graves, och hans vackra PR-agent Miranda Frost. Men allt är inte som det verkar.

Givetvis stöter också Bond ihop med sin blivande älskarinna (oj, nu avslöjade jag väl ändå inget i förväg?) Jinx, som spelas av Halle Berry. Hon får ses som den första svarta Bondbruden som faktisk har hjärna och integritet. Jag tänkter då på de där hemskt gestaltade figurerna Bambi och nåt annat, från en gammal Bond-rulle. Jinx och Bond blir i alla fall snabbt partners, och den ack så tråkiga situationen uppstår, att vår maskuline, väldoftande (?) och fåfänge hjälte ska rädda den undersköna och väldoftande (?) damen i nöd. Kan det bli mer typiskt?

Filmen har jämförts med XXX, och frågan på vilken film som är bäst borde jag ha ett självklart svar på. Men så är faktiskt inte fallet. När XXX är lite amatörmässig och ojämn i kanterna är givetvis Bond ett under i produktionsdesign och snygghet. Men när Bond-filmen faktiskt ter sig något sömnig på sina ställen (trots att det är maxad action som gäller även här) kan XXX stoltsera med att bjuda på mer av ren underhållning.

Det som väger upp det hela är givetvis hur huvudrollen görs. Visst, Vin Diesel har varit soldat i Rädda Menige Ryan, medan Brosnan öppnade karriären lite mer blygsamt som fejkad deckare, underordnad en kvinnlig författare (titelrollen i Remington Steele). Coolhetspriset i dessa två filmer vinner ändå James Bond. Han klarar av att bära upp hela Bond-konceptet, och gör det till ett varumärke. Man känner det som att man känner den här karaktären. Formeln fungerar precis lika bra som Homeros upprepningar i Illiaden och Oddyssén (kolla in O Brother Where Art Thou). Samtidigt lyckas Diesel inte lika bra med sin ”rolltolkning”. Ronden går knappt till Bond.

Hjärnlösactionhunderhållningpangpanghollywoodrulle är vad Bond är. Och det lyckas den med bra.