På 70-talet var Dickie Roberts (David Spade) den mest älskade och välbetalda barnskådespelaren i USA, men tittarsiffrorna gick ned och hans show lades ned. Dickie fick inga fler skådespelarjobb och hans framgångskåta mamma lämnade honom vind för våg. Idag arbetar Dickie som parkeringsvakt och blir ständigt påmind av allmänheten om vilken patetisk loser han är. Han är dock fast besluten om att återigen ta sig in i Hollywoods finrum och bli hyllad och älskad av allmänheten. När han får reda på att Rob Reiner (som spelar sig själv) har en ny film på gång, så beslutar han sig för att satsa allt på att få huvudrollen. Som av en slump stöter Dickie på Brendan Fraser (som även han spelar sig själv) som hjälper honom att få en audition. Reiner lämnar dock ett negativt besked, då han anser att eftersom Dickie aldrig har haft en riktig barndom så kan han inte spela en riktig, normal person. Naturligtvis kommer då Dickie på idén att annonsera efter en familj så han kan uppleva en naturlig barndom för att till slut få rollen.

Filmens tema är riktigt fyndig, nedgångna barnstjärnor är något som är både tragiskt och fascinerande. När Dickie Roberts (som är en fiktiv person) sitter och spelar poker med andra verkliga barnstjärnor och diskuterar framgång så är det humor på hög nivå. Bland annat så skymtar Corey Feldman (medverkade bland annat i barndomsfavoriter som The Lost Boys och Stand by me) förbi, vi som följer High Chaparall på tv kunde nyligen se honom i ett avsnitt, som Roberts pokerpolare, vilket är småtrevligt. De flesta verkliga barnskådespelare som medverkar i filmen är dock för oss svenskar relativt okända.
 
David Spade känner de flesta av oss igen från numera nedlagda tv-serien Just shoot me, där han spelar en härligt cynisk redaktionsassistent som spottar ur sig sarkasmer till höger och vänster. Tidigare filmer där Spade haft huvudrollen är bland annat genomusla komedin Joe Dirt, där han precis som i denna film skrev manuset tillsammans med Fred Wolf, vilken inte gör någon glad. Spade fungerar allra bäst när hans sarkastiska, elaka humor får spela fritt. Inledningsvis i Dickie Roberts så fungerar det också hyfsat när Spade får spela självupptagen och dryg. Det är när han flyttar in hos den ”normala amerikanska familjen” för att få uppleva en normal barndom som filmen blir outhärdlig. Spade som trevlig, gullig och omtänksam fungerar inte, så enkelt är det. Det hjälper inte att vi till eftertexterna får ett underhållande framträdande där en kör av barndomsstjärnor sjunger en ballad om att barnstjärnor också är människor.